Jag insåg att det var länge sedan jag skrev om min husgudinna Madonna, och eftersom jag skriver om PERSONLIGT, POP OCH POLITIK, så är det väl dags för mig att lista nämnda kvinnas studioalbum från 14 till 1.
Så nu kör vi, helt enkelt.
På plats nummer 14, och allra sist, hamnar albumet Music från år 2000. Det finns många bra bitar på detta album. Titellåten är ju ett ”anthem” och vidare har vi fantastiska ”Impressive Instant”, ”Nobody’s Perfect” och inte minst ”Gone”, men jag gillar inte eran. Den här cowgirl-looken känns inte organisk, utan väldigt påklistrad, och det stör mig. ”Paradise (Not For Me)” är ju även den hur bra som helst. Men… Helheten. Nej. Jag ser inte ”helheten”.
Att Madonna följde upp superskivan ”Ray of Light” med ”Music” är för mig ett mysterium. Flera av låtarna känns som att de vore låtar som inte fick plats på nämnda, förra, albumet, och nu fick de vara med här istället, som tröstpris (”Runaway Lover” och ”Amazing”, exempelvis). På den europeiska utgåvan fick vi ”American Pie” som avslutande låt, och jag gillar faktiskt den. Madonna har så fin och sammetslen röst på denna låt.
Jag har inte så mycket mer att säga om ”Music”. Jag bara går inte igång.
Bästa låt: ”Gone” (Vilken text!)
Sämsta låt: ”What It Feels Like For a Girl” (Förlåt, M-fans, men jag kan bara inte ta den till mig.)
Fortsättning följer i morgon.
