När jag var 19 år ung och nyinflyttad i staden jobbade jag på en hamburgerkedja (som är på tapeten just nu).
De sex månader som jag arbetade i restaurangen på Östermalm var den värsta tiden i livet mitt.
Jo, jag var mycket omtyckt och populär (jag ifrågasatte väl aldrig någonting) och jag avancerade på bara ett par månader och de ville att jag skulle göra karriär.
Jag vantrivdes. Jag var alldeles mör efter detta slitgöra och mina få lediga dagar låg jag och sov för att sedan orka med ännu fler helvetesdagar. Ledningen var horribel och fick de anställda att känna sig korkade (gäller även mig – även om jag var så poppis). Jag tjänade 50 spänn i timmen.
Nej, jag skulle inte kasta mat hur som helst – svinnet! Tänk på svinnet!
Ja, jag blev ofta hemskickad (och sa sällan nej eftersom jag var trött i huvudet och i kroppen och hatade arbetet).
Men! Det fanns en bra sak med det hela: när arbetsdagen var slut och vi städade och fixade så fick jag ofta beröm. Jag var ”smidig och rapp under ruschen”, ”det där klarade du bra”.
Och jag glömmer aldrig när Vicky B (that it Kronprinsessan) dök upp…
Nu är ju inte allt detta unikt för just denna hamburgerkedja – det är snarare något som genomsyrar hela samhället. Sanna mina ord: så länge allt, allt, allt handlar om att dra in så mycket pengar som möjligt så kommer det vara så här. Människor utnyttjas. Företag ljuger. Löner minimeras. Allt går åt helvete.
Och jo, just det, när jag sade upp mig… det var då jag blev heltidsvegetarian. Jag kan än idag höra ljudet av de runda, iskalla, hårda köttplattorna landa på stekbordet.
Tre månader senare började jag jobba på en så kallad 071-linje. Underbart!
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik