Det talas så mycket om pressen på kvinnor men jag vill inflika att vi män inte heller har det särskilt lätt. Vi ska vara stora, starka och trygga familjeförsörjare men ändå mjuka och rara och goa och vi ska helst se ut på ett visst sätt.
Själv är jag bara 175 cm lång. Tio cm till skulle behövas (bar platåskor i många år pga detta komplex). Jag har fortfarande inga magrutor och överlag för mycket mage och för mycket röv.
Jag har rätt reko och manlig näsa. Den gillar jag. Lite för rund i ansiktet – på ett omanligt vis. Tack och lov har jag väldigt mycket hår på huvudet och om hårgenerna inte hoppar över en generation så lär jag dö med ett rejält burr på skallen.
Dessvärre har jag därför även mycket hår här och där. Vissa gillar en hårig bringa men inte många uppskattar en hårig rygg. Sorry, men jag har vaxat den en gång och finnarna jag fick den gången vill jag inte ha tillbaka.
Har dessutom börjat få hår på öronen och såna där feta, långa strån i ögonbrynen, som gubbar ofta får. Jag har många pincetter, tack och lov.
Mina lår är okej. Om man kollar snabbt så kan man tro att de är muskulösa men det är de inte. Tidigare var mina ben sexigt håriga men med åren har de gått till att bara vara mjäkigt fjuniga.
Rejäl skäggväxt. Det är ett stort plus!
Jag har genetiskt dåliga tänder, vilket är plågsamt, tidskrävande och dyrt. Ena ”huggtanden” står ut för mycket. Män ska ju helst ha en vit, rak tandrad.
Fötterna är av storlek 43 och det är ju rätt manligt. Efter lite fotvård är mina gubbafötter rätt mysiga att gosa med.
Mina läppar är för tunna men jag vet hur de ska användas.
Jag har knappt några axlar. Stort komplex. Jag vill så gärna ha rediga breda axlar som man kan gråta ut mot. Sorry. Men jag är bra på att lyssna så det kanske kompenserar en smula.
Fortplantningsapparaturen passerar utan anmärkningar. Varken bu eller bä och allting fungerar som det ska.
Ja. Det är alltså inte bara damer som upplever stress och press gällande det yttre. Alla har vi en massa förväntningar att leva upp till. Kom ihåg det.
