Såg en kvinna hålla ett tal och nu kanske jag låter cynisk eller trött eller blasé eller nåt. Jag vet inte. I alla fall.
Hon berättade att när hennes dotter kom ut som gay så var hon (modern) tvungen att välja ”between the two things I love the most: my daughter and my church, and I chose my daughter”.
För detta fick hon stående ovationer.
Alltså. Jag ger inga stående ovationer åt någon som gör sitt jobb. Som förälder kommer dina barn i första hand. Alltid. Punkt slut.
Att välja sin dotter framför sin församling, som vill att du ska slänga ut ditt barn på gatan(!), genererar inga applåder i min värld. Vem vill tillhöra en sån församling?
Sen sa denna moder en massa andra bra (och roliga) saker som jag gärna applåderar (dock inga stående ovationer från min sida – dem ska man inte slösa med), men i just fallet om att välja son dotter framför en församling så… Nä. Jag behåller handflatorna vilande mot mina överraskande muskulösa lår.
För övrigt applåderas människor i tid och otid för att de gör/säger självklarheter. Har ni märkt det? Mycket märkligt.