Jag gjorde stan med Hetero-J igår – han som är “fasligt rädd för kvinnor”. Jag förstår honom. Går man på heterosexbar* är ju damerna allt annat än charmerande. De är burdusa och svåra. Jag kan tänka mig att man som heterosexman inte riktigt vet hur man ska bete sig då donnorna dels vill känna sig jämställda men å andra sidan önskar sitta uppkastade på piedestaler. Karlarna får vandra runt dem, undergivna, och kanske, kanske säger kvinnan ja till konversation (om mannen är snygg, smart, rik och/eller populär bland de andra damerna).
På heterosexbar i Stockholm år 2008 får man fortfarande korkade – intima – frågor. De blänger på en. De tar ett steg framåt. De slår sig ner bredvid en och säger några väl utvalda ord om sig själva. Sedan kommer frågan: “och du är homosexuell va?”
“Ja”, svarar jag. “Och jag vill att du ska veta att det är helt okej att du är heterosexuell. Jag har inget emot er heterofiler”.
Jag vill helt enkelt inte låta honom säga det först.
Om ni heterosexmän nu måste ställa denna fråga ber jag er att inte använda ordet homosexuell. Det låter så fasligt medicinskt och ängsligt. Det funkar bättre med bög, fjolla, fikus, eller vad som helst.
Kvällen avslutades på homobar. Underbart! Inga korkade frågor. Inga diviga brudar.
Nu längtar jag efter Stockholm Pride Europride!
*Ja, ni minns kanske att så länge “sex” ska tvingas in i en massa homo-ord, såsom homosexklubb, homosexfestival, homosexfamilj, kommer jag tvinga in det i allt som är hetero också.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik