Hemlige gästen har lämnat mig

Min hemlige gäst kom från fjärran land. Jag och Sebbe mötte upp honom vid tuben och det värmde i hjärtat att återigen få se hans svarta lockar (ja, även ett gäng eleganta grå strån). ”Här var det hemtrevligt som vanligt”, sa han när han klev in i det Milrellska hemmet och jag var inte sen att hälla upp ett avkopplande glas rött. Han var trött; han hade rest hela dagen. Lite mat serverade jag honom medan Sebbe åt torrbacon och vi samtalade om livets stora frågor.
Att man, ju äldre man blir, snabbare kommer över sina ex – beror det på att man lärt sig hur man gör, eller beror det på att man faktiskt inte släpper dem lika nära? Att man inte är lika naiv? Att man väljer att hela tiden hålla dem lite, lite utanför den där innersta hjärteroten?
Stora frågor som sagt och vi kom väl inte riktigt fram till något slutgiltigt svar.
Båda hade vi haft en lång dag och det röda mustiga koshervinet fick sakteliga ögonlocken att hänga så vi bestämde oss för att gå och knyta oss.
Jag sov, mina vänner. Jag sov! Som jag sov! Som en stock. Som ett barn. Jag vet nu att lösningen på allt är en man i hemmet.
Jag vaknade utvilad och glad. På med kläderna och ut i snöyran. Är på jobbet nu och den hemlige gästen är på väg till Arlanda. Vi ses snart igen – om ganska exakt en månad.
Bild 1: Gott vin.
Bild 2: Gästens resväska plogade vägen för Sebbe.
Bild 3: Gästen.
Bild 4-5: Familjen Milrell.