Ja nyt vähän huumoria.
Vähän perjantaihuumoria, olkaa hyvä.
Monta, monta vuotta sitten, kun minulla oli ’hoonompi soomi’, niin kuuntelin aina kun vanhempani puhuivat ”Meikäläisestä”.
Viimenkin oli kysyttävä: ”kuka se tunnettu Meikäläinen oikein on?”
När jag bodde min första vända i Finland 1990-1994, så visste jag inte att det fanns ett talspråk och ett KIRJAKIELI.
Jag gjorde bort mig något fasligt när jag sattes i finskspråkig skola.
Sedan tog jag mig till slut till en svenskspråkig i Vasa.
Och se där – min finska växte enormt under dessa år.
Underbart.
Jag älskar språk.
Ty ett språk är en helt egen värld.
Saker går ofta inte att översätta korrekt.