Jag tänkte igår att jag inte kunde bestämma mig för vad jag tycker om årets franska ESC-låt. En etta eller en femma. Idag vet jag att det är en femma. Förstår inte franska, men jag tror att det är så här jag känner just nu.
Det är helt otroligt. Jag funkar liksom inte. Jag äter som en fågel. Igår en liten, liten låda bulgur och sallad. I två omgångar. Tvingade i mig. Och nej, jag har inte riktigt packat upp ännu – och jag har nu varit hemma i en vecka. Jag började tappert men… slutade tvärt. Har oöppnad post på bordet. Orkar inte sträcka mig. Telefonen ringer och jag orkar inte riktigt prata. Är bara. Jag saknar Y. Undrar emellanåt om det är värt detta längtande. Det verkar som att det kommer gå exakt lika många dagar tills vi ses igen, som mellan de förra besöken, dvs 64. Det är 64 ensamma nätter. Kanske borde jag skippa det hela och ta det näst bästa, säger en röst i mitt huvud. Men nej, jag har aldrig nöjt mig med det näst bästa. Så jag tänker inte börja nu. Jag längtar vidare. Och försöker ta mig igenom dag 64. Och 63. Och 62. Åh, jag är redan nere på 57 ju.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik