Jag ser på Dokument inifrån (på älskade webb-tv) om människor som har svårt att få ihop “livspusslet” och först tänker jag (som den empatiske man jag är) “men åh, stackare, du hinner ju inte med”, men när jag börjar tänka på det hela blir jag bara irriterad.
1. Du kan inte jobba 20 timmar per dygn + umgås 8 timmar med dina barn. Det funkar helt enkelt inte och då måste du välja.
(Viktig parentes: att samhället är så skitigt som det är idag beror så klart på att människor jobbar för mycket och tar hand om sina glin på tok för lite=de blir huliganer).
2. Förmodligen ställs det för höga krav på människor, och de borde jobba mindre och ägna mer tid åt privatlivet, men, hur många jobbar inte för att de vill tjäna feta pengar? Lösning: dela ditt jobb med någon så kan du både ha ett “viktigt” jobb plus ha familj, men då får du även sänka din lön med hälften (och det vill du förmodligen inte då allt i detta samhälle handlar om cash).
För drygt tre år sen brände jag ut mig (inte så mycket på grund av jobbet som på grund av livet i allmänhet.. men ändå – jag klarar helt enkelt inte av stress) och jag har ett mycket oviktigt jobb (okej, tre just nu) men jag har klara regler eftersom jag går under om jag inte får slappa i ensamhet hemma hela kvällarna. Arbete åtta timmar per dag och därefter är jag l-e-d-i-g. Vissa kvällar jobbar jag dock en timme hemifrån (men det får jag extra betalt för). Jag fattar inte varför någon ens försöker orka mer, då mitt heltidsjobb och mina frilansuppdrag tar så pass mycket tid, och därtill har jag (bara) en hund och ett privatliv att ha hand om. Mer än så kan man knappast begära av en människa.
Så vill du ha ett jobb som ger dig miljarder – då kan du kanske inte skaffa familj och barn och hund och trädgård. Acceptera det.
Lyssna och lär.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik