Jag måste skriva ner min fantastiska dröm innan jag glömmer den.
Som jag har sagt många gånger: det är inte nyttigt för en man att leva ensam. Då blir det så här.
Varning för (mycket) lätt homoerotiska (eller snarare -romantiska) inslag.
Jag vandrade längs en motorväg med en portfölj i handen och kom fram till en mur och jag visste att jag kunde ta en genväg genom att hoppa över den, vilket jag tydligen hade gjort många gånger tidigare.
Jag märkte att en man dök upp bakom mig, även han med en portfölj (vet inte vad just portföljerna symboliserar). Han hoppade raskt över muren men jag lyckades inte så han hjälpte mig. Jag sa (på finska, och jag drömmer väldigt sällan på finska) att ”kroppen fungerar inte som den ska efter en ryggoperation”. Den unge mannen hjälpte mig upp och då såg jag hur attraktiv han var. Han såg lite polsk ut. (Jag har haft många polacker i mitt liv, inklusive ingifta släktingar, så jag vet hur polacker ser ut – ofta väldigt heta.)
Vi gick tillsammans till nån liten barack där vi skulle lämna portföljerna och jag kände plötsligt en sådan dragningskraft till den här främlingen. Han tittade på mig med sina blå ögon (mjukt, ljusbrunt hår och två nyanser mörkare hud än min egen) och han ställde sig två decimeter framför mig. Han växlade över till engelska (tidigare hade han talat finska med en lätt brytning – polack!) och sa: ”I wouldn’t normally do this kind of thing, but…”
Detta råkar ju vara en av mina absoluta Pet Shop Boys-favoriter, så då började denna låt spela mitt i alltihop. -> https://www.youtube.com/watch?v=AnwREox5JrU…
”But what?” frågade jag.
”But can you..?” svarade han.
”Yes, I can feel it too…” sa jag släpigt.
Hans fylliga läppar var nu en decimeter från mina och jag lutade mig framåt för att möta dem och jag tror att jag kved till lite också.
Då ryggade han tillbaka och sa någonting i stil med: ”Jag vill inte att du ska tro att jag är en sån som kysser främlingar i baracker.”
”Inte jag heller”, svarade jag, ”men jag kan känna det du känner”.
Han tog ett steg mot mig, med ”den” blicken och då VAKNADE JAG TYVÄRR.
Angående det där med ”can you feel it too?” så är det knyckt direkt ur verkligheten. Trots att jag är så pryd och kysk så är jag ju inte helt ”oskyldig” (jag har ju till och med varit gift!). Jag har sagt så här vid fler än ett tillfälle när jag mött någon och vi likt magneter har dragits till varandra. Vilken underbar känsla. Tänk att få uppleva den igen innan livet är över.
Är nu helt förtjust i denne främling.
Tänk om jag kunde få till det nån gång snart… Singelliv i 5,5 år gör ingen gott. Den mentala hälsan blir lidande. Det pågår en ensamhetsepidemi i vårt samhälle och vi måste göra någonting åt den.
Med det sagt: ha en bra dag. Blake och jag ska ut på en runda och jag kommer att spana efter polacker.