Kategori: Homogay

Parad


Hemma och duschar och byter om efter hektisk dag. Sebbe, jag och Ponte tog del av prideparaden och det var roligare än på många år. Vid Hornsgatan… när tusentals människor hurrar och applåderar – det känns liksom ända inne i själen. Ett smakprov i filmklippet ovan.
Populärast var som vanligt “Stolta föräldrar till homosexuella barn”.
Älska dem!
Enligt polisen såg en halv miljon människor paraden. 50 000 gick i den. Helt galet underbart!
Nu ska jag strax tillbaka till parken. Å, jag älskar mitt liv!

Schlagerpride

Oh my God vilken dag det var igår. Alla var där! Vi sjöng och vi snyftade om vartannat. Och jag träffade alla härliga bloggbögar och inte minst fantastiska Ponte!
Kvällen avslutades på en mycket absurd klubb jag velat besöka länge. Tror inte det blir aktuellt med en repris.
Och så träffade jag Z och så gick det som det brukar gå.

Happy Pride!

Om några timmar ses vi vid Zinkensdamm. Det blir Sebbes andra Pride och mitt tionde (exklusive 90-talets Frigörelseveckor).
Och så inget gnäll om att Sthlm Pride är ett kommersiellt jippo och inget mer (det blir vad man gör det till). I don’t care. Jag går på Pride för det första för att jag kan, för att jag lever i ett land där man slipper få avföring kastad på sig. Och jag går på Pride för att jag har semester och vill dricka öl i solen med mina vänner till tonerna av musik jag gillar – live från scenen. Och inte minst går jag på Pride för att jag tycker om att vara omgiven av vackra män. Jag älskar karlar, ser ni. Det uppstår en speciell stämning när 9 av 10 hunkar är potentiella hångel. Det är något ni heterofiler nog inte kan förstå. Ni behöver ju bara gå ner till Ica för att uppleva detsamma.
Så: Happy Pride!
Leve kärleken.

Vi ses vid Zinkensdamm

Eftersom homofobin frodas, både i Sverige och utomlands, och folk på allvar inte verkar förstå att en människa bara önskar få kära ner sig i en karl/dam, hur han/hon vill, och då ha samma rättigheter som någon Lars-Gunnar och Britt-Marie, har jag nu bestämt mig för att gå på Sthlm Pride i år. Jag övervägde som bekant att resa bort istället eftersom jag inte hade särskilt kul på förra årets festival. I år går jag dock inte dit för att ha kul, utan snarare för att stödja mina ljuva bröder och systrar i fjärran land. Inte så fjärran förresten. Det räcker med Polen, Lettland & CO.
Så – vi ses i parken. Både snyggare, gladare och mer politiska än någonsin.