Här vaknar farbror – er nye sporttönt – med ljuvlig träningsvärk. Igår besökte jag simhallen för första gången på åtta år och här kommer min djupa och ärliga analys.
Denna fruktansvärda ålderskris syns på de märkligaste av vis. Först den där fotbollsfinalen (EM var det va?) och därefter lite OS och nu började jag dessutom simma helt plötsligt.
Bli inte förvånade om jag plötsligt skaffar körkort och bil. Medelålderskriser är inte att leka med. Plötsligt förstår jag alla de där ”roliga” filmerna som avhandlar ämnet (det är inte det minsta kul, kan jag upplysa församlingen om).
Först måste jag be om ursäkt. I många herrans år har ni tjatat men jag har inte lyssnat. ”Man mår så bra efter att ha motionerat” och ”man fylls av endorfiner – kroppens eget morfin” osv. Jag erkänner att jag kan vara lite envis ibland (vilket oftast, men inte alltid, är en positiv egenskap).
Nu följde jag era råd och efteråt kände jag mig… euforisk.
Jag trivdes, inte som den berömda fisken i vattnet, utan snarare som en glad groda.
När jag efteråt promenerade hem (ynka ca 200 meter) var jag helt slut, på ett härligt sätt, och jag verkligen lunkade för att sedan kasta mig i sängen. Jag till och med somnade ett tag. Trött men lycklig. Eller snarare: trött OCH lycklig.
Jag har alltid tyckt om att simma då vatten känns som mitt rätta element. Förklaringen är säkert så simpel och primitiv.
Därför trivs jag även där jag bor då jag har havet runt knuten. En fantastisk frihetskänsla.
Men varför har jag inte vågat gå till simhallen på åtta år? Detta har jag så klart analyserat.
Jag tror att det är så enkelt som att redan när jag var ett gossebarn, under mina mobbade skolår, drabbades jag av stark ångest på gymnastiken. Detta av den anledningen att de få skolkamrater som jag fick äran att hänga lite med var töser (ni vet, såna där ”dåliga” flickor som stod i rökrutan och som hånglade (och mer därtill) med de stökiga grabbarna i nian). På gymnastiken (eller idrotten, som det senare kom att kallas på schemat) separerades vi enligt kön och all min ”trygghet” försvann. Att befinna sig i ett omklädningsrum med bröliga grabbagrabbar är starkt ångestframkallande.
Tänk så djupt rotat detta är! Fortfarande, efter alla dessa år, mår jag både psykiskt och fysiskt dåligt i miljöer med uteslutande herrar.
Därför kan jag väl passa på att uppmana er som ynglar av er, att se till att era glin inte blir bedrövliga mobbare. Mobbning förstör många liv.
[Sensuella badbilder från min (korta) tid i Spanien 1995.]
