Alltid är det något

Jag hastade hemifrån, rusade till tuben så att astman började vina i röret mitt. Mötte upp en vän och vi gick till Baren där drinkarna bär namn som Rövslynan, Lilla pojkhoran samt Åke. Vi hängde av oss och gick nerför trappan och jag såg honom omedelbart: araben från arabfesten. Han log igenkännande, jag log flirtigt men gick bara förbi; jag var trots allt inte helt säker på att det var han.
Efter lite barhäng noterade jag att araben stirrade mest hela tiden och min vän pushade mig hårt att gå fram till honom. Eftersom det gick åt helvete förra gången (för flera år sedan) som jag gjorde som min vän sa så var jag skeptisk. ”Håll dig till manus denna gång”, väste han.
Sagt och gjort.
Jag drack ur och ställde glaset på bardisken. Vände mig om och tog ett djupt andetag. Gick mot honom. Kunde inte låta bli att se hans enorma sexappeal. Jag log lite när jag närmade mig. Han log. ”Är det du som är XX?”, frågade jag. ”Ja, det är jag”, svarade han.
På en bråkdels sekund raserades alla mina fantasier om vad som komma skulle; han hade nämligen väldigt dålig andedräkt.
Jag avslutade tvärt och sa att jag var på väg till herrarnas.
Ledsen, men jag klarar inte av en man med taskig andedräkt. Det går bara inte.
När jag kom tillbaka sa jag bara ”hej” när jag passerade honom och när jag gick hem sa jag vänligt men bestämt hej då och tack för idag och vi hörs.
Alltid är det något. Alltid.