För ett tag sedan slocknade hela min lägenhet. Bara huxflux. Jag är bra på mycket men såna här saker vet jag inte mycket om.
Jag ringde således på hos min granne och frågade om han också var strömlös, men det var han inte.
”Kan du hjälpa mig med mina proppar?” Och ”varifrån är du?”
”Nå, jag är helt från Helsingfors, men jag har även studerat i Vasa”.
”Oj. Min släkt är därifrån. Jag är från Sverige men ändå från Österbotten. Jag har också studerat i Vasa.”
Så, han började vrida runt på mina proppar men inget hände.
I all sin prakt stod han på min pall och vred och vispade. Men inget hände.
Sedan gick jag på konsert. El-dramat fick vänta.
Morgonen därpå köpte jag tre paket proppar och varje gång jag bytte en, så blixtrade det till och till slut gav jag upp och ringde fastighetsskötaren.
Det tog bara en timme (trots lördag) och fastighetsskötaren kom. Han frågade om jag har några förlängningssladdar. ”Ja, jag har en till min TV, men jag kollar aldrig på TV så den är ju i sig inte ens inkopplad.”
”Det spelar ingen roll”, sa fastighetsskötaren. ”Dra ut sladden så får vi se. Oavsett om den är ’aktiv’ eller ej så är den ’på’ och den sväller.”
Vips! Elen var tillbaka!
Han lärde mig att förlängningssladdar är av ondo, om de inte har en sån där röd ”on/off-knapp”. SÅ NU HAR VI LÄRT OSS DET.
”Förlåt att jag störde dig på en lördag”, sa jag.
Han: ”Det är okej, jag får ju betalt.”
När han gick sa jag: ”No, hyvää palkkapäivää.” (”Ha en bra lönedag.”)
MEN DET TOG INTE SLUT DÄR.
Jag har nu identifierat problemet helt själv. Min älskade iMac har lagt av! Nån typ av kortslutning. Den bästa datorn någonsin. I drygt tio år höll den. Med stor sorg måste jag kassera den. Vilken tur att jag har backuppat allt. Jag ska ge den ett försök till, genom att inhandla en ny sladd. Hoppas att det är där felet ligger.
Men jag är så ledsen. Ja, nästan förtvivlad.
Min älskade iMac var med mig på sju adresser i två olika länder. Tack för allt. Du var bäst. Hoppas att jag får liv i dig igen.