En dag

Jag ligger i soffan och läser. Soffan är ljus och vacker. Ståtlig efter att jag tagit bort det noppiga, håriga överkastet och slängt ut det på balkongen där det nu plågas. Rätt åt det.
Musiken spelar i bakgrunden.
Tvättmaskinen surrar i badrummet. Det surrar annorlunda nu då Handyman så vänligt öppnat upp den och bytt ut några delar (fråga mig inte). Den snurrar fort fort fort. Oj då. Nu är den visst färdigsnurrad. Surrandet har avtagit.
Jag går ut i badrummet och hänger den rena tvätten i torkställningen. Det är premiär för strumptorkställningen. Den jag köpte i Oslo. Den är i samma fulgröna färg som mina plastgalgar.
Jag borde raka mig. Det kliar.
Jag borde klippa naglarna. De växer i en sådan takt så ni anar inte.
Jag är klädd i något som får mig att se ut som en ballerina. Eller balettdansare. Om det nu heter så. Balettskor (om det nu heter så) bär jag dock inte – yllesockor däremot. Omaka par. Mor har stickat dem och de ligger huller om buller bland de andra strumporna. Vem orkar para ihop dem? Inte jag. Inte just nu.
Astmapipan ligger på bordet. Den ser lite pervers ut och den gör mig gott. Ute ligger astmavädret tungt och envist kvar men snart är det vår. Sanna mina ord; den kommer tidigt i år. Många astmatiker lider under våren men det gör inte jag. Jag lider nu.
Det kommer ett mail från mitt ex. Från Y. Han vill sända mig någonting men filen är för stor. Nu undrar jag vad det kan vara som han ”letat länge efter”. Han avslutar med ”puss”. Jag frågar vad han försöker skicka. Avslutar med ”neshikot”. Vilket vackert ord. NE-SHI-KOT. נשיקה. Jag kan tydligt läsa SHIK i mitten av ordet (från höger till vänster). Han svarar att han vill skicka något som har att göra med kabbalah. Jag ber honom logga in på MSN på onsdag och sända det den vägen.
Sebbe vill gå ut på balkongen. Han står framför dörren och tittar på mig och jag svarar honom att han inte ska gå ut nu för jag vet att han bara kommer att nosa lite vid springan och sedan vända om igen och vips blev det kallt i lägenheten helt i onödan. Han är trött på snön som täcker balkongen. Snön som gör det lite trixigt att hoppa upp på stolen där han tycker om att stå och glo – spana – över grannskapet. Han ger sig och lägger sig på mina träningsbyxor (haha) som jag slängt på golvet. Hans nos är lång och han blundar redan. Nu rycker det i tassarna och han sover. ”Det är vår snart, raring”, viskar jag till honom. Nu skäller han i sömnen. Han är sötast i världen.
Tvättmaskinen är fortfarande tyst men jag har ännu inte tagit mig ut i badrummet. Det jag skrev tidigare var bara fiktivt. Men nu så. Nu ska jag resa mig och göra dikt till verklighet. Nu.