En dag på vårdcentralen

Jag slog mig ner i väntrummet och en mogen dam med vilt utseende stod och snackade med nån välklädd äldre herre (som visade sig vara politiker då han gav henne ett reklamblad). Jag antog att de kände varandra men det gjorde de visst inte. Den mogna damen var på väg hem och när den äldre herren blev inkallad till läkaren så började damen snacka med mig istället. Jag är torr och väldigt ”nordisk” då jag inte uppskattar kallprat med främlingar. Inget konstigt med det. Damen berättade dessutom VÄLDIGT privata saker. Som hur hennes far en gång friat till hennes mor. Jag sa inte så mycket. Hmmade mest och försökte väl vara lite trevlig.
När hon ÄNTLIGEN gick så hojtade en mycket gammal dam som satt i en rullstol i närheten. Hon undrade om jag kunde köra henne till det andra väntrummet då hon inte stod ut med barnet som skrek. (Han hette för övrigt Alfred och var max 1 år ung, söt och halvasiat.) ”Jag tycker dock om barn”, avrundade den gamla, gamla tanten, ”men jag klarar inte av ljudet av dem just nu.”
Väl inne hos läkaren (sent, pga pratkvarnskvinnan) så fick jag lov att strippa och lägga upp mig. Han klämde och kände och vred och vände. Knä och häl, häl och knä.
Kortfattat så fick jag en adress till en butik där jag ska få mina fötter mätta, hjälp med att skaffa nya skor, samt inte minst få mig ett par riktigt schyssta silikoninlägg. Han plockade även fram ett vandrande skelett och berättade lite om både knä och häl. Intressant fastän bara hälften gick in.
Knäproblemet får vi avvakta med. Jag fick även en rejäl dos antiinflammatoriska piller. Ska snart börja knapra på dem.
Det var det.