Lypsyl någon?

Ibland dyker de mest otippade tankar upp i det förvirrade måndagshuvudet. Har ovanligt mycket att göra på jobbet men finner mig förlorad i ett minne jag trodde jag tappat för länge sedan.
En gång, för länge, länge sedan, var jag på en date med en jämnårig politikerkille. Minns ej vad han hette eller hur han såg ut men jag minns att han hade ohälsosamt torra läppar (vilket i och för sig inte säger så mycket då det kommer från en lypsyloman) och att han tog mig till någon obskyr technoklubb + att jag för första gången i mitt liv åkte spårvagn den natten (detta var i Helsingfors).
Några månader senare bara råkade han stå bredvid mig på en stockholmskrog och han log;
“Är det inte du som är Kim?”
“Nej”, hörde jag mig själv säga. “Jag heter Joakim.”
“Är du säker på det..? Har inte vi träffats förr?”
“Nej, det måste ha varit någon annan.”
Alltså, varför? Ibland gör man sådana där märkliga – hjärndöda – saker och det går ju heller inte att ångra dem. Man kan ju inte gå tillbaka till personen och säga; “Jo, det är jag, ville bara skoja till det lite”.
Dagens lärdom är således att det sköna med att bli äldre är att man gör färre och färre hur-mår-jag-egentligen-saker.
Dejten från i fredags mailade förresten idag och tackade för senast. “Jag hade roligt”.