Nu när jag har börjat titta på tv (vilket jag började med då jag låg på sjukhus i samband med min omtalade operation) så har det slagit mig hur mycket – och värdelös! – reklam som visas. Dagens reklamfilmer är så otroligt tradiga, visst är de?
Samtalade om detta med min så kallade ”fruga” och vi började vandra längs minnenas berömda aveny. Kommer ni ihåg hur fantastiska reklamfilmerna för Levi’s var på nittiotalet? De var ”edgy”, finurliga och sexiga på ett smakfullt vis.
Detta fick mig att vandra ännu längre längs den där avenyn. För oss som gick på högstadiet i slutet av åttiotalet, början på nittiotalet, fanns en – och endast en – statussymbol: Levi’s. Närmare bestämt Levi’s 501.
Som en udda fågel var jag så klart utstött – kanske inte mobbad, utan just utstött – och mina arma föräldrar märkte ju det.
En dag tog de med mig till en fräsig Levi’s-butik och jag fick plocka på mig. Det blev nog tre par jeans (blå, svarta och vita, vill jag minnas), några tischor och ett par tröjor. Samt en patetisk snusnäsduk som jag bar omväxlande runt pannan och runt halsen. (Jag ber om förlåtelse för denna modemiss.)
Och vips var jag ”inne”. Tack vare Levi’s.
Jag har aldrig varit någon mode- eller märkesslav utan jag vill bara se ”kosher” ut, men Levi’s har en särskild plats i mitt än så länge bultande hjärta. Jag vet på rak arm inte om jag har några kläder från Levi’s i min garderob just nu. Jag har väldigt mycket från Calvin Klein men det beror på att mitt ex arbetade för dem, så jag fick fin rabatt.
Men har ni tänkt på det här med kvalitet? Numera går alla kläder sönder (även de dyrare). Jag har hål i skrevet i nästan alla mina jeans, men hade jag hål i mina Levi’s-jeans på nittiotalet? Aldrig någonsin. De är sedan länge kasserade men det beror enbart på grund att jag växte ur dem.
Jag lyssnade på podden Slaget efter tolv och de talade om ”snabbmode” och någon viktigpetter sa att varje person får köpa max fem plagg per år ”för klimatet”. Jag kan avslöja att jag inte köper ens fem plagg per år. Snarare noll. Jag köpte nya vinterskor i november (35 € på Mikseli i Östra Centrum) och när köpte jag senast något plagg? Jag minns inte. För flera år sedan. Jag har vad jag behöver.
För länge sedan, i Stockholm, hade jag en vän som jag på bloggen har kallat ”Dansken”. Han arbetade i ”branschen” och blev min ”personal shopper”. En gång presenterade han ett par byxor för mig och de passade på min konstiga kropp så jag köpte dem i många färger. Svarta, blå, gröna, gula, lila. Dem bär jag än idag. (De är inte jeans, så därför inga hål i skrevet. Så vad är det med dagens usla kvalitet på just jeans?)
Vi avrundar med denna fina reklamsnutt: