Jag vill inte låta som nån ”god” människa nu, men kom igen…
Jag och min hund Blake var på middag hos en vän i närheten. När vi promenerade hemåt längs strandpromenaden från Tölö till Mejlans så lade jag märke till en man i min ålder. Klockan var runt 02:00 och det kändes lite mysko att han bara sätt där, på en bänk och såg deppig ut och blickade ut över havet. Vi gick förbi. Men sedan kände jag bara att ”nej!”.
Så Blake och jag vände om.
Vi gick tillbaka och Blake rotade runt i gräset och jag frågade den här mannen om han var ok (på finska).
Han såg verkligen deppig ut. Han svarade nåt i stil med: ”Är det någonsin det?”
(Vi vet alla att det är just så det känns när man är riktigt nere.)
Jag svarade: ”Nå, vad heter det, förlåt, jag är svenskspråkig…” och han överraskade mig och sa: ”Nå, säg det på svenska, jag förstår nog”. Så jag sa att när jag känner mig nere så sitter jag på klipporna ”där borta” (pekade mot Mejlans underbara klippor) och blickar ut över havet.
Han blev så glad över att någon ”såg” honom.
Jag klappade honom på axeln och sa: ”Om du vill snacka med någon nån gång så promenerar jag förbi här i stort sett varje dag med min hund.”
Vad fan, människor!? Kan vi inte vara lite snällare mot varandra?
Vi har bara varandra. Så simpelt är det.
