När jag senast betalade räkningarna så tänkte jag på det här med hur vi gjorde förr. (Ungdomarna kommer inte att tro mig.)
För det första. Jag minns att jag i min barndom följde med föräldrarna till posten. I entrén fanns en massa intressanta postfack och en svart ”hålig” plastmatta. (Vet inte varför jag minns dessa detaljer…)
Pappa (oftast) räckte fram en bunt räkningar till kassörskan (alltid kvinna) som gjorde sitt och sedan betalades det med en fet bunt kontanter.
Det. Tog. Tid.
Lite ”viktig” stämning.
När jag sedan var vuxen men mycket ung så lade jag alla räkningar i ett särskilt kuvert och på ett papper (ur ett häfte från min bank) skrev jag för hand alla giro- och referensnummer och eftersom jag alltid har varit nojig så fick en vän sedan läsa högt för mig, så att alla nedskrivna siffror stämde med siffrorna på räkningarna.
Lade kuvertet i en gul låda.
Därefter väntade jag med stor spänning i några (var-) dagar innan jag ringde min banks (jättemoderna!) automatiska tjänst för att höra att kuvertet med räkningarna kommit fram och att någon bankperson fixat resten.
Räkningarna var betalda.
Låter stenålders, jag vet.
Men jag är faktiskt bara 40+.
Vi hade inga internetbanker.
Vi hade ju inte ens nåt internet.
