Det pågår så mycket där ute i den stora världen men i mitt huvud tänker jag på det här med namn.
Vissa människor ser ut som de heter. När jag var en yngling så hade jag ett finskt efternamn med den typiska ändelsen -lä. Jag ville inget hellre än att heta nåt som slutade med -son. Då hade jag varit fin och kosher (pun intended).
Jag led av extrema komplex. Sedan bytte jag efternamn till nåt mer ”neutralt” men så gifte jag mig med en brasse och blev da Costa. Jag skilde mig men jag tänker f*n inte byta namn igen. Nu är jag Kim da Costa, även om namnet skvallrar om nån (kvinnlig) porrstjärna.
Jag vet inte varför jag heter Kim. Det var inget vanligt namn på sjuttiotalet. Och jag heter Erik i andranamn och jag vet inte varför, men jag har en romantisk idé om att det är en försvenskning av min fars finska namn.
Sedan heter jag också Eliakim, och det valde jag själv när jag doppade mig i mikvehn i London och äntligen blev jude.
Gamla polare från tiden i Stockholm kallar mig KimMan. Släkten kallar mig Milli.
Kärt barn har väl många namn osv.
Viktiga, stora funderingar.
Namn är fan viktigt. Kände mig aldrig bekväm med mitt, trots att jag inte hade några stora aversioner mot det heller. Efternamnet med nordiskt tecken i sig ledde till onödigt krångel när jag flyttade utomlands permanent och förnamnet visste jag till sist inte vem det var. Bytte efternamn till ett annat i släkten som klingar bra internationellt och började använda förnamnet jag använt i onlinesammanhang i tio år. Så fick det bli och så är det med det.
Hej,
Tack för din kommentar. Du har så rätt.
Mitt Ä i mitt ursprungliga efternamn var onödigt krångligt i internationella sammanhang, men idag kan jag ändå tycka att det var ganska coolt.
Men nu är jag ändå nöjd med mitt nuvarande namn.