Äntligen fredag! Detta kändes av någon anledning som en extra lång och oerhört trög arbetsvecka. Kanske till viss del beroende på att jag inte var helt ledig förra helgen – hann inte vila ut och ”landa” ordentligt.
Men veckan gick bra trots allt och jag tänkte på det i morse (igen), att jag är så tacksam över att ha ett jobb som inte ger mig ångest. Samt att jag har bra arbetskamrater. På det sistnämnda området har jag faktiskt alltid haft en väldigt stor tur. Det kanske beror på att jag aldrig har jobbat någonstans där majoriteten har bestått av såna där ”normala” grå, trista människor.
På mitt förra jobb i Stockholm, där jag arbetade i väldigt många år, hade vi en väldigt speciell jargong. Man skulle kunna kalla den vulgär.
I dagens PK-hysteriska samhälle har jag ibland oroat mig för att säga någonting som någon kan ta illa upp av, men jag har insett att det mesta är kosher på mitt nya jobb.
Lite som i någon film där någon säger: ”Du verkar vara en tjej som gillar att ha kul”* osv. Det vill säga att ”du har nog humor”.
Jo, jag har en sån där kollega som jag kommer extra bra överens med. Hon är en riktig karaktär och hon skrattar glatt åt mina (ibland chockerande) uttalandet och utrop.
Jag har nu valt att inte tala på denna blogg om mitt arbete eftersom jag inte vill ”representera” min arbetsgivare då jag vill kunna uttrycka mig på det sätt som passar mig bäst (fritt), men låt oss konstatera att jag har med människor att göra varje dag. Vissa är mer eller mindre krävande och jag ser och hör mycket… Det finns en helt annan värld där ute i förorten som jag nu råkar jobba i. (Jag är oerhört tacksam över att ej bo där.)
Igår skrev jag om Blakes krassliga tillstånd och jag kan meddela att han idag mår mycket bättre. <3
*Ur någon film eller teveserie. Minns nu inte vilken.
