För många år sedan bodde jag i en så kallad ”invandrartät förort”.
Jo, min allra första egna lägenhet låg i en sådan stockholmsförort.
Nu, nästan 20 år senare, talas det äntligen om dessa förorters Enorma Problem i media.
Jag var ung, naiv och idealistisk när jag tackade ja till bostaden, trots mina vänners varningar och oro. ”Som blond och gay kommer du inte att få det lätt att leva där”, sa de.
”Men vi lever ju för tusan i Sverige”, kvittrade en runt 20-årig Kim.
Det gick åt helvete ganska direkt.
Jag var i stort sett den enda blonda människan i området och jag blev trakasserad mer eller mindre varje dag som jag tog tunnelbanan till eller från mitt hem.
Jag fick veta att jag ”inte hörde hemma där” och att jag inte var önskvärd.
Trakasserierna eskalerade och jag vågade till slut inte längre gå över torget och ner i tunnelbanan, utan jag tog en buss till en ”svensk” förort och därifrån pendeltåg vidare in till city.
Efter 18 månader fick jag hjälp av min hyresvärd att ta mig från den ”invandrartäta förorten” till en ”svensk” dito.
Jag var mycket lycklig.
Idag skulle jag aldrig bosätta mig i en av dessa förorter och med den rådande svenska måttstocken så lär jag väl bli kallad både ”rasist”, ”fascist” och ”främlingsfientlig”. Om inte ”nazist”.
De där som jagade mig från min första egna bostad – vilket de de facto gjorde av ren rasism – de kallas naturligtvis ej rasister eller liknande modeord.
Det är ju synd om dem. De vet inte bättre. De är offer. De är eviga offer.
Man kan tydligen inte förvänta sig lika mycket av muslimer invandrare som av svenskar*.
Vilket ju i sig är uppåtväggarna rasistiskt.
*Eller sådana som ser stereotypiskt svenska ut, som undertecknad.