Våta drömmar om håriga hyndor

Detta inlägg kan av vissa uppfattas som stötande – ja, rentav perverst.
Klockan var 04:30 och de hotfulla höstvindarna hade äntligen lagt sig. Hemma i den eleganta 80-talsinredda bostaden låg jag och sov. Ovanpå täcket, vid mina fötter, låg Sebbe och snarkade gott. När klockan slog 04:31 så slets jag ut ur mina mycket rogivande drömmar då jag hörde ett hjärtskärande skrik som jag aldrig hört förr. ”Mjiiik!” Det var ett kort, koncist och högt skrik jag vaknade till. ”MJIIIK!”
Jag satte mig upp, lite lätt panikslagen, och kunde i mörkret ana Sebbes konturer; han låg och darrade, eller snarare skakade, och jag gav honom en örfil klappade honom på huvudet så att han skulle vakna. Han satte sig upp och vi tittade på varandra ett tag – båda lika förvånade och vilsna.
Jag drog honom till mig och kramade honom och sa: ”Sov nu, lille vän. Det var bara en mardröm.”
Då såg jag den.
Mina ögon hade kattaktigt vant sig lite vid mörkret, så jag såg den.
Den blöta fläcken.
Den låg där på täcket (jag hade dagen innan bytt sängkläder – det var min första, primitiva tanke denna natt).
Bredvid mig betedde sig Sebbe lite underligt; han nosade och småtvättade sig mellan benen och jag visste bums att det ej var urin dramat handlade om.
(Sebbe har inte kissat på sig sedan den där kvällen då både Lordi och Carola gick vidare från semin till ESC-finalen, och jag skrek ut min glädje och lättnad. Sebbe låg bredvid mig och sov och när jag gick upp i falsett så skvätte han reflexmässigt ner soffan.)
Nej, vi snackar inte urin här.
Vi snackar inte överfull blåsa.
Vi snackar våta drömmar.
Sebbe låg väl där och drömde om de kåta hyndorna Chili och Salsa, som bor i grannhuset. Eller kanske drömde han om den vackra men ointresserade Lisa?
Eller kanske den polska boutiqueägarens lilla chihuahua Georgie?
Vem han än drömde om så var det ingen liten fikadate som var på gång – nej, vi snackar svettiga juck under sensommarsolen. Långa, slanka hundtassar och vickande, håriga hundstussar. Så pass upphetsande var det hela, att herr Sebastian Milrell, medan han lämnade en blöt fläck på täcket, fyrade av ett hjärtskärande ”Mjiiik!”