Working fag

Jag sa något inte helt positivt om någon på min arbetsplats, varpå min kollega P utbrast;
“Härligt att se att den gamla Kim är tillbaka”.
“Men vad då, jag har väl aldrig varit känd för att vara elak?”, undrade jag.
“Nej, men att du säger som det är. Det är ett tecken på att man bryr sig”.
Jag är oerhört trött på människor som gnäller över rådande omständigheter (som är arbetsrelaterade). Börja med att göra ditt jobb ordentligt och klaga sedan. Om XX fick en tillsägelse för några år sedan som hade just med dennes arbetsprestation att göra, och vederbörande sa sig veta själv att jobbet inte sköttes vidare bra, varför får detta då fortgå år efter år?
Själv är jag en sådan som gör det bästa av situationen (allvarligt) och lägger ner alldeles för mycket energi på något jag aldrig får cred för. Jag är ju en sådan ljuv liten blomma som ofta förbises. Det + människor som den jag beskrev ovan leder ju till att man tappar motivationen helt.
En annan sak är den så kallade ledningen. För fem år sedan kom jag med en massa förslag till förbättringar men fick noll feedback. När sedan dessa gamla – av mig kläckta – idéer kommer upp på tapeten ett halvt decennium senare, signerade någon annan – då blir jag rasande.
Jag har egentligen ett väldigt trevligt jobb men jag vill hävda att den sega ledningen förstört det mesta. Framförallt gemenskapen som en gång i tiden gjorde det till ett rent nöje att gå till jobbet.
En konkret miffogrej som hände innan jag blev sjukskriven; jag blev ombedd att utforma ett gäng annonser och satt och gjorde dessa hemma långt in på nätterna. När jag sedan skickade in dem gick det en vecka, två veckor och tre veckor utan att jag fick någon respons. Ringde upp och undrade vad som stod på. Blev kallad till ett möte och det visade sig att de många kockar som kokar denna SOPPA som vanligt hade haft bristfällig kommunikation och jag hade kommit i kläm. Fick en check. Sedan satte jag mentalt punkt för mig själv på detta företag. Jag ska göra mitt jobb, inte bry mig om annat, och sedan gå hem.