Vi är så tråkigt förutsägbara

Visst är det trist att vi är så trista.
Att vi är så förutsägbara.
Satt och läste en artikel om långdistansförhållanden i Aftonbladet och killen säger; “det enda som var bra innan vi flyttade ihop var att jag kunde kolla på sport med grabbgänget på onsdagar, höhöhöö”. Så himla tradigt. Kunde han inte ha sagt; “…att gå och kolla balett med tjejpolarna”, eller “…att gå och dreja med mormor” eller varför inte “…att ligga hemma och smeka mig själv framför en härlig onsdagsrulle”. Eller vad som helst, förutom “kolla sport med grabbgänget, höhöhöö”.
Observera; inget ont menat. Jag är själv en vandrande klyscha. Jag är en schlagerälskande fjolla som avgudar Madonna, Kylie och Pet Shop Boys och jag har en fjollig hund (dock bara på utsidan!) och ett lila hem. Ja, naturligtvis även en diskokula i taket. Jag är svag för hunkiga män – mörka, långa och resliga. Jag vet ingenting om sport (men en hel del om Zlatan…), det enda jag klarar av att se på TV i sportväg är friidrott och konståkning.
Jag skriver snyggt (som en tjej) och dricker hellre färgglada drinkar än bira. Jag lärde mig svära vid 30.
Ibland funderar jag på att gå och ställa mig på Torget med en innebandyklubba + sportbag (med fejkade träningskläder) och nytvättat sporthår för att överraska lite. Men nej, det blir ju aldrig av. Jag kommer dit salongstipsy med tillrättalagda plagg, nyrakad skalle, bögig herrparfym och concealer under ögonen. Varför kan jag inte vara lite roligare? Lite mer överraskande? Lite mindre jag?