Smygreklam.
Idag ska vi tala språk.
Det är något som irriterar mig och igår började jag återigen att tänka på det då jag kastade mig över de engelska versionerna av Shirley Clamps Min kärlek och Att älska dig, då de släpptes på hennes nya För den som älskar… En samling. Jag älskar alltid att höra samma låt på olika språk även om det oftast blir platt, känslolöst och mest tomt pladder.
I Melodifestivalens regler borde det finnas en aggressiv lag som säger att vinnarlåten ska framföras på samma språk i ESC som i MF. Att den kan översättas (till trist engelska) är ett hån mot allt och alla.
Hade Shirley vunnit med Att älska dig hade ju låten fått heta Miracle (vilket i sammanhanget låter som America – vilket inte är okej) (a miracle sjunger hon alltså). Den svenska versionen har en fantastiskt vacker text – ja, texten gör låten – medan den engelska är riktigt klyschig och tråkig. Ett hån hade det varit att höra den i ESC.
Min kärlek funkar bättre. Här och där mer eller mindre rak översättning som faktiskt passar fint ihop med melodin och ja… jag gillar den. Däremot är stora delar av (de viktiga) körpartierna bortplockade. Det märks mest i slutet där kören ju i originalet vrålar “min-kärlek-min-kärlek”. I den engelska versionen är det helt tyst. Titeln My Love Light funkar dock inte. Det låter som om Shirley gastar “my love life”. Not good.
Måste även nämna Lena Philipssons superba Det gör ont. It Hurts fick den heta i Istanbul, och det är ju en rak översättning, men hur låter det egentligen? Hur ligger “it hurts” i munnen jämfört med “det gör ont”? Inte bra va? Not good at all.
Carolas Evighet fungerade bra som Invincible, men det beror säkert på att den engelska versionen ju faktiskt var originalet. “Invincible” känns skönare i käften än hackiga “evighet”.
För övrigt kan jag avslöja att varje gång jag skickat både svenska och engelska versioner till Y så har han snart raderat de engelska. “Det är mer känsla i de svenska”, säger han vist, “även om jag – ännu inte – förstår så mycket av dem”.