“Zlatan” ligger och sover och jag läser bloggar efter promme med Sebbe. Han var helt crazy i natt – for runt som en yr zebra med vingar – han visste väl inte vilken tid på dygnet det egentligen var.
Aronson skriver också om den kassa vården och i och med mitt förrförra syrliga inlägg tänkte jag som hastigast dela med mig av ett exempel. Häromåret drabbades jag av något märkligt; jag kunde bara inte urinera. Det funkade liksom inte. Varje droppe fick krystas fram under enorm frustration. Brukar skjuta upp eventuella läkarbesök så länge det går eftersom det när allt kommer omkring ändå inte brukar ge så mycket. Den här gången kände jag mig dock tvungen att söka vård så iväg till vårdcentralen och undersökning och St. Görans. Väl där fick jag ligga på en brits i något som kändes som ett fältsjukhus och allt som hände var att det skulle tas ett urinprov (”men det är ju därför jag är här – jag kan inte ge något urinprov!”) och sedan skickades jag hem med löfte om att få en tid hos en urolog. Dagarna gick och till slut fick jag ett brev med en inbokad tid – en månad senare! Herre min skapare; gå runt med välfylld blåsa i en månad. När klockan väl var slagen hade mina prolem just försvunnit och den läkaren jag träffade skulle jag vilja spöa upp (but we don’t believe in violence, som Ricki Lake brukar säga) för han var så otrevlig. Och sen. 40 minuter sen. Hans dörr stod öppen och särskilt upptagen såg han inte ut. Tål inte sena människor. En bokad tid är en bokad tid no matter what, punkt.
Så, det mötet gav mig inte särskilt mycket. Mer än irritation. Nästan exakt ett år senare fick jag samma problem men jag visste att jag skulle spara både tid, pengar och ilska genom att vänta ut eländet på egen hand så det gjorde jag.
Håller mig så långt bort jag kan från vården.
Nästa gång ska jag berätta om när jag trodde jag hade en hjärntumör och trodde föreställningen var slut. Och det var det fler som trodde.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik