”Vaknade” efter en sömnlös natt vid 04:20.
Väckte D och p.g.a. hemsk huvudvärk åkte vi till akuten på Södersjukhuset dit vi kom 06:40. Kom in till en läkare direkt.
De kollade blodtryck (högt), reflexer, syn, känsel och blod.
Underbara D var med mig hela tiden. Han höll mig i handen, kramade mig, talade med personalen, ringde och sjukskrev mig, ringde R:s telefonsvarare för att han inte skulle vara orolig och när vi väntade i korridoren på provsvar, satt han och klappade mig, på en pall bredvid britsen.
Kände mig TRYGG och ÄLSKAD. Alla såg vår kärlek.
Läkarna tog även D i hand, vi var som vilket par som helst.
När de frågade: ”Bor ni ihop?” hörde jag D svara: ”Ja”.
Och han ställde frågor (jag var groggy) och D började gråta ett par gånger och jag också. Vi förstod hur mycket vi betyder för varandra.
Jag sa: ”Jag älskar dig” och D svarade: ”Och jag älskar dig”.
Jag blev hjärnröntgad också, vilket var obehagligt och gav mig dödsångest. De tog också ett ryggmärgsprov. Och D var med mig hela tiden (utom inne på röntgen). Hursomhelst.
De hittade ingen tumör, ingen hjärnblödning, fler provsvar kommer i veckan (om de hittar något).
Ska kontakta vårdcentralen för att se hur vi kan gå vidare.
De trodde att värken kan bero på det höga blodtrycket eller helt enkelt vara spänningshuvudvärk. Fick recept på citodon.
D började gråta när vi var på väg därifrån, ”allt bara släppte”.
Jag kysste honom mitt på övergångsstället vid Ringen, mitt emot grillen.
Hämtade ut pillren, köpte mat, hyrde dvd, gick hem.
Pratade med mamma. Och jag sa: ”Jag har just träffat D som jag sökt i 30 år, det var han som tog med mig till sjukhuset.” Och min mor sa bara: ”Jaha. Var försiktig med huvudet nu bara.”
Det sårade mig fruktansvärt.
Hade en underbar hemmakväll.
Jag älskar D.