Min man for till den årliga militärtjänstgöringen. Han stod i köket och drog på sig sina gröna kläder. Kängorna snörade han omsorgsfullt på sig innan han klev fram till mig, där jag stod och snyftade, och sa: “See you later, honung”. Han kysste min fuktiga kind och såg in i mina rödgråtna ögon. “I’m going now, älskling. Don’t be sad. I’ll be back in no time”.
Jag följde honom ut på farstutrappan. “Bara gå”, väste jag, “jag hatar avsked”. Han gick. Jag stod kvar och såg efter honom. Solen brände bort mina tårar medan jag iakttog mannen bli mindre och mindre för att till slut försvinna helt i horisonten.
Jag gick in i det vita, lilla stenhuset, slog på en schysst platta och plockade fram en flaska mustigt vin. Därefter tog jag tag i det enorma diskberget. Jag dansade och sjöng, diskade och drack. Som jag diskade!
Jag slog mig ned på verandan, lite lätt rund under fötterna. Musiken ljöd och jag njöt av svalkan som jag fann där i skuggan.
Timmarna gick. Natten föll över staden och en mild vind dansade runt mig. Jag satt kvar. Timme ut och timme in satt jag och stirrade mot horisonten som lystes upp av den intensiva månen.
Plötsligt såg jag honom komma mot mig. Han vinkade och log. Han sprang. Jag sprang. “Jag sa ju att jag inte skulle bli borta länge”, skrattade han. “Det var de längsta timmarna i mitt liv”, grät jag.
Y är (fredsälskande) soldat idag så jag känner mig lite ensam.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik