Etikett: skivrecensioner

Pet Shop Boys – Hotspot

Pet Shop Boys är en av de där popakterna som jag har följt från start och som jag lyssnar på än idag. Deras två senaste album Super (2016) och Electric (2013) har jag inte riktigt tagit till mig (jag kanske måste ge dem en ny chans; jag kanske bara har haft så mycket annat för mig) men idag släpptes så nya Hotspot.
Albumets två första singlar uppmärksammade jag när de släpptes men jag tyckte att de var en smula… sömniga (även om Dreamland har ryckt upp sig en smula vid det här laget; Burning the Heather är dock fortfarande ett litet frågetecken), medan den tredje – Monkey Business – kändes härlig redan vid första lyssningen.

  1. Will-o-the-Wisp 4/5
    Ja, jag var tvungen att googla titeln: something that is impossible to get or achieve. Aldrig hört! Med det sagt så är detta en skön upptempobit som låter som en pärla från förr.
  2. You Are the One 5/5
    Jo, vi har läst att PSB numera delvis bor i Berlin men alla dessa referenser till staden i fråga känns lite… töntiga? Ja, vi vet att Berlin är en fet bögstad där man kan pippa och partaja (jag fann min då blivande make – numera ex-make – på en gata i Berlin). Med det sagt: jag älskar denna lugna, typiskt PSB:iga låt som bland annat innehåller dessa rader:
    And every bird in the sky’s a performer
    A tingle-tangle, chittering and chattering
    By the fountain, spluttering and splattering
    Det kallas popkonst!
  3. Happy People 4/5
    Oj, detta låter som PSB på 90-talet. Soundet ger rejäla flashbacks. Lite Army of Lovers-vibbar dessutom. Faktiskt.
  4. Dreamland 4/5
    Det tog som sagt ett bra tag innan jag tog albumets första singel till mig. Nu belönas den med en svag fyra. Ett minus för de politiska inslagen i texten – jag är *SÅ HÄR* trött på ”kändisar” som uttrycker vänsterextrema åsikter om gränslösa samhällen och jadajadajada. Lägg av!
  5. Hoping For a Miracle 4/5
    Åh, så vackert och melankoliskt. Doftar mycket tidiga PSB.
  6. I Don’t Wanna 5/5
    En omedelbar favorit; medryckande och svängigt om en blyg kis som inte vill gå ut och dansa.
    In a song, he hears that rhythm’s a dancer
    And it won’t take no for an answer
    Suddenly, he thinks he might reluctantly
    Go looking for some company
    He summons up the energy
  7. Monkey Business 4/5
    Nåt slags sjuttiotalssväng (?) på nya singeln. Kommer aldrig att hamna på någon lista över PSB:s bästa singlar, men en svag fyra får den nu av mig i alla fall. För nu.
  8. Only the Dark 5/5
    Lugnt och ack så romantiskt. Återigen en ”gammal” PSB-låt.
    Don’t be scared
    For only the dark
    Can show you the stars
    I’ll be there
    The moment the dark
    Reopens your heart
  9. Burning the Heather 2/5
    Gitarriga balladen som släpptes som singel nummer två, och som jag inte förstår mig på. Men jag lärde mig att ljung heter heather på engelska. Alltid nåt.
  10. Wedding in Berlin 4/5
    För det första så tycker jag att det är festligt att Mendelssohns brudmarsch samplas i denna härliga dänga. För det andra så gillar jag den enkla texten om ”varför vi gifter oss idag”. Bra avslutning!

Härligt med ”bara” tio låtar, så som det alltid var förr i tiden (10 eller 12 spår). När vissa album släpps numera så innehåller de upp mot 20 bitar och det är ju på tok för mycket. (Nästan) Allt var bättre förr.

När jag nu skummar igenom mina betyg för var och en av låtarna så inser jag att jag gillar LÅTARNA mer än ALBUMET som helhet. Så tokigt det kan bli.

29 år sedan ”Rhythm of Love”

Idag är det på dagen 29 år sedan Kylie Minogues tredje LP Rhythm of Love släpptes. Jag var femton och jag minns var och när jag köpte kassetten. På den tiden satt kassetterna fast i en typ av ställning, så att de ej gick att stjäla. Man fick snällt be personalen om hjälp; de kom med nycklar och plockade fram kassetten man pekade på.
Vilka tider.
Idag klickar ni glin hem all musik på nätet. Olagligt och ohederligt och inte måste ni gå till någon fysisk butik heller. Ni har gått miste om så mycket!

ritmo de amor kylie minogue

På den gamla goda tiden innehåll albumen inte 15-20 låtar som de gör idag, utan det var mellan 10 och 12 väl utvalda och välproducerade bitar på varje LP eller kassett. (När CD:n kom fanns där ett eller två bonusspår i form av nån ’extended remix’ eller liknande.)

När det kommer till Rhythm of Love så har jag i min samling även LP:n från Argentina, där allting står på spanska. Titeln är således Ritmo de Amor och bland låtarna hittar vi bl.a. Mejor el diablo que tu conoces, Retroceda a tiempo samt Que tengo que hacer.
Fantastiskt!

  1. Better The Devil You Know 5/5
    Detta är så fantastiskt mycket Stock Aitken Waterman. Det var tack vare deras popproduktioner som jag blev ett Kyliefan till att börja med.
    När åttiotalet nu hade blivit nittiotal så producerade trion lite ”modernare”, klubbigare låtar och eftersom Kylie var deras största stjärna så fick hon de bästa låtarna. Håller än idag. Ett riktigt Kylie Anthem.
  2. Step Back In Time 5/5
    Den sjuttiotalsdoftande videon alltså! Även denna dänga håller än idag, men den var inte min storfavorit när den kom…
  3. What Do I Have To Do 5/5
    …Det var det nämligen detta popmästerverk som var! Klubbigare än den förra och även till denna singel fick vi en urtjusig musikvideo.
  4. Secrets 3/5
    Efter tre feta singlar på raken var det dags att trycka in några så kallade ”fillers”. Man hörde redan på en tiden när dessa utfyllnadsspår dök upp; man visste att det var andraklassens låtar som aldrig skulle släppas som singlar eller spelas på radio. Jag har dock alltid gillat dessa lite ”udda” bitar.
  5. Always Find The Time 4/5
    Samma som ovan, men denna fina låt hade eventuellt kunnat släppas som singel. Bra melodi men kanske en smula lökig produktion.
  6. The World Still Turns 4/5
    Hjärta och smärta i denna ballad. Åh, det var så fint när sista låten på kassettens SIDA A nästan alltid var en ballad.
    En så simpel låt. Simpelt är bra och underskattat.
  7. Shocked 4/5
    Denna ”tuffa” jättehit var aldrig min favorit. Speciellt inte singelversionen där den där jobbiga rapparen dyker upp. Jag har alltid hatat och kommer alltid att hata rap.
  8. One Boy Girl 3/5
    Här blev det lite ”modernt” och amerikanskt och en sån där jobbig rapperska dök upp. Tyvärr.
  9. Things Can Only Get Better 5/5
    Något av en fanfavorit. Jag har alltid älskat denna upplyftande pärla.
  10. Count The Days 4/5
    Sockersött men ändå ”tufft” på nåt sätt.
  11. Rhythm of Love 5/5
    En perfekt avslutning på detta fina album. Titellåten är lite mer melankolisk och introvert än LP:ns feta singelhittar.

25 år sedan ”Bedtime Stories”

I dagarna för 25 år sedan släpptes Madonnas album ”Bedtime Stories”.
Redan fyra dagar före det officiella släppet, fredagen den 21 oktober, upptäckte jag till min enorma glädje att CD:n fanns till salu på Åhléns Citys skivavdelning. Jag blev överraskad och denna dag skrev jag i min dagbok:

21 oktober 1994, fredag
Var på ung-info på AF. Köpte Madonnas nya CD ”Bedtime Stories”. Vi gick till Hus1 och när vi kom hem hade vi ett stort gräl, tills jag sa att jag skulle sticka och bröt ihop, då NN kom och höll om mig och vi gick och lade oss.

Ja, min första kärlek hade just börjat stöka och böka och jag hade så väldigt ont i hjärtat. Jag tassade runt i tvårummaren i Vasastan för att behaga min herre. Jag gjorde fint och lagade middag och jag tände ljus. Allt för att vara till lags. Och när denna oktobriga fredagskväll kom – och detta glömmer jag aldrig – och min master skulle komma hem från jobbet så planerade jag mycket noga vilken ballad från ”Bedtime Stories” som skulle spelas just när han klev in i bostaden. (Jag har idag lärt mig att detta kallas att vara medberoende.)

På nämnda album fanns många finstämda lugna bitar att välja bland (Inside of Me, Forbidden Love, Love Tried To Welcome Me, Take a Bow) och jag ville inte att det skulle vara någonting på tok för deprimerande.

Mitt val av entrélåt (tror att det blev Love Tried To Welcome Me) hjälpte dock inte. Romantiken var död och förhållandet slut. (Även om han kom tillbaka till mig flera gånger, likt nästan alla som någonsin har dumpat mig!)

På albumet saknade jag en redig popdänga i stil med Express Yourself.
Don’t Stop kom ju närmast. Jag gillade inte – och gillar fortfarande inte – att detta album doftar hip hop, men jag älskar Secret. Och Sanctuary. Och Bedtime Story. Och samtliga ballader.
Fanfavoriten Human Nature har jag dock aldrig älskat.
I’d Rather Be Your Lover är rätt och slätt ganska usel. Survival är mysig men en ganska stor gäspning.

Tänk att Madonna ansågs vara en smula gammal och passé hösten 1994. Så galet. Hon hade ju det bästa framför sig. Hon hade ju för bövelen bara börjat!
Jag älskade looken; det blonda håret, de sotiga ögonen och alla smyckena. Förutom näsringen – även om jag själv hade en på den tiden. Till och med en ring i naveln! Tacky, billigt och inte det minsta classy.

Nu, 25 år senare, känner jag samma slags vackra vemod när jag traskar runt längs de oktoberhöstiga gatorna med Bedtime Stories i lurarna. Låtarna som var bra då håller än idag och I’d Rather Be Your Lover är fortfarande en skamfläck i Madonnas katalog.

27 år sedan ”Erotica”

Igår för 27 år sedan släpptes Madonnas album ”Erotica”.
27 år. Tjugosju.
Vad har hänt i mitt liv under de senaste 27 åren? En hel del; nästan allt av vikt, faktiskt. Men var befann jag mig i livet då?

I oktober 1992 bodde jag tillfälligt i Vasa där jag studerade. Egentligen studerade jag inte så jättemycket – jag lärde snarare känna mig själv på djupet.
Jag som alltid vetat om min homoemotionella- och sexuella läggning ”levde ut” den för första gången. Det var en ganska magisk process och helt slumpartat, även om jag verkligen inte tror på slumpen.
Och just då släpptes Madonnas album som var… ehm… erotiskt. Och fantastiskt bra. Donnan stod på toppen av sin karriär kan man väl kanske säga.

Jag minns så väl hur jag köpte kassetten på Anttila för att sedan ta bussen till studentrummet i Korsnäståget och där satt jag sedan och lyssnade på ett sådant där gammaldags vis: jag läste texterna och försökte nynna med. Jag iakttog och analyserade fotografierna med stor noggrannhet. Jag läste vartenda ord i ”kassetthäftet” som på ett sedvanligt jobbigt sätt vecklades ut (det var alltid lika svårt att vika igen det efteråt). Vem hade skrivit text och musik? Vem hade producerat och var hade albumet spelats in? På den tiden, då musik inte var en slit-och-släng-vara som laddades ner gratis för att efter några lyssningar raderas och glömmas, gjorde vi just så. Ett albumsläpp var inte bara en musikalisk upplevelse. Det var en helhetsupplevelse som vi hade väntat på i månader.

Jag satt på golvet i mitt lilla rum och åt sockerbitar eftersom jag var en så fattig student (och hellre köpte en kassett än lite mat, eftersom kassetten mättade mig mer i längden) och jag förälskade mig i låtar som ”Thief of Hearts”, ”Words”, ”Rain” och ”Deeper and Deeper”.

Jag var i början av min förvandling till en så kallad ”Club Kid” och jag små-DJ:ade på en klubb. Om man nu kan kalla det DJ:a. Spelade musik helt enkelt! Musiken var min tillflyktsort och det viktigaste i mitt unga arma liv. (Vissa saker förändras bara nämnvärt med åren.)

Det klubbiga, lite råa, soundet på ”Erotica”var en smula nytt för mig, genuin poppare och synthare som jag var. Hip hop-vibbarna gillade jag inte, men hey! Det var Madonna så jag fick helt enkelt ta och vänja mig. Hennes röst lät lite nasal på detta alser och jag läste ett par decennier senare att de hade använt en ny typ av mikrofon vid inspelningen. #NördarNoterar

Den 23 oktober 1992 gav jag i min dagbok låtarna följande betyg:

EROTICA 4,5
FEVER 3
BYE BYE BABY 4
DEEPER AND DEEPER 4,5
WHERE LIFE BEGINS 5
BAD GIRL 5
WAITING 4
THIEF OF HEARTS 5
WORDS 3,5
RAIN 5
WHY’S IT SO HARD 4
IN THIS LIFE 4
SECRET GARDEN 2

Idag ser mina betyg ut som följer.

Lite mer ’Madame X’, inkl. de viktiga betygen

madame fucking ex

Efter att jag laddade ner Madame X i natt så har jag naturligtvis lyssnat och analyserat hela dagen lång. Jag fick även höra av en viss herre att mina betyg på låtarna saknades och detta måste jag så klart åtgärda. (Nämnde herres egna betyg finns här.)
Innan jag börjar dela ut mina viktiga betyg så vill jag snabbt inflika att jag tycker att det är så jobbigt att det numera finns en massa olika utgåvor av alla album. 15 låtar på ett album och 18 på ett annat och på exempelvis Rebel Heart fanns titelspåret inte ens med på standardversionen! Skogstokigt! Ge mig 10-12 underbara låtar och där har du den – LP:n. Inga konstigheter, så att säga.

  1. Medellín (med Maluma) 2/5
    Tycker som sagt att detta är en av Madonnas sämsta singlar någonsin (och den absolut sämsta förstasingeln från ett album). Den börjar så fint men sedan blir det bara kaos när Maluma dyker upp och refrängen är ju bara trist. Hela slutresultatet känns kyligt och själlöst. Men Madonnas verser är fina.
  2. Dark Ballet 2/5
    Så fruktansvärt sorgligt att denna superfina låt helt förstörs när det där teatrala kommer in i bilden och Dark Ballet därmed går käpprätt åt helvete. Inledningen är så vacker; både texten och melodin! Jag vill klippa bort allt det andra onödiga, pretentiösa tramset.
  3. God Control 3/5
    Den här alldeles för långa låten hade kunnat bli så enormt svängig om den jobbiga, tröga inledningen helt enkelt hade klippts bort. Jag gillar sjuttiotalsdiscosvänget och alla de där virvlande stråkarna som så småningom dyker upp. Men men, alldeles för lång låt. Och varför mumlar Madonna så där konstigt på några av låtarna på Madame X? Är det nåt nytt och tufft som jag har missat?
  4. Future (med Quavo) 1/5
    Så fruktansvärt Konstigt, Dåligt, Tjatigt, Intetsägande, Tramsigt, Överproducerat. Och denna skitlåt (med nån skit”artist” vid namn Quavo) valde Madonna att framföra i Eurovision. Jag saknar ord. Har hon helt tappat omdömet?
  5. Batuka 2/5
    Den här låten är så väldigt konstig och svår, men samtidigt så otroligt simpel. Kören upprepar vad Madonna sjunger och det låter som en mässa av något slag. Lite skrämmande, men jag gillar någonting med det här. Kanske själva produktionen. Det ”ryckiga”; trummorna och allt som hörs i bakgrunden. Det känns som en hemlig värld som vi får kika in i. Förstår dock inte varför Madonnas röst är så oerhört manipulerad i de flesta av låtarna. ’Autotune gone wild’ känns trist och tillför ingenting. Verkligen absolut ingenting.
  6. Killers Who Are Partying 4/5
    Jag förstår att Madonna menar gott när hon sjunger att hon vill ”vara” en massa (typ) utsatta folkgrupper (eller nåt), men hon kan faktiskt inte ”vara islam” samtidigt som hon ”är” en massa andra saker som man absolut inte får ”vara” i islam. Typ gay. Eller självständig kvinna. Etc. Etc.
    Med dessa tankar i huvudet så blir detta bara världsfrånvänd vänsterextrem smörja.
    Men. Jag gillar låten. Riktigt mycket till och med. Låten vars titel jag inte förstår mig på (skriv gärna en rad om du förstår) är skön att lyssna på.
  7. Crave (med Swae Lee) 4/5
    En hatlåt (med en återigen märkligt mumlande Madonna) som växte till sig och nu – chockerande nog – belönas med en fyra! Jag hatar inte ens den där Swae Lees insats. WTF!?
  8. Crazy 5/5
    Så jädrans bra, alltså! Första versen känns trist men när bryggan kommer så märker man bums att den kommer att ta oss vidare till en riktigt skön refräng! Den har så att säga växtvärk, vilket hörs i den där bryggan innan den explosiva trallvänliga refrängen.
    Jag älskar Crazy och ler (fortfarande brett) när jag hör den. Soundet och den nästan lite march-aktiga känslan i refrängen tilltalar mig.
  9. Come Alive 2/5
    Ännu en märklig och oerhört malande låt. Återigen diggar jag instrumenten och ljuden och beatet i bakgrunden. Låten i sig är… tja… just malande och mässande.
  10. Extreme Occident 5/5
    Så fantastiskt vackert alltsammans! Vacker text (i all sin enkelhet), fin melodi, vackert piano. Denna låt känns väldigt genuin och värdig.
  11. Faz Gostoso (med Anitta) 2/5
    En uppmaning till dans, mestadels på portugisiska. Får inte upp mig på nåt dansgolv, kan jag lova. Nosar på en etta men får en tvåa i detta nu.
  12. Bitch I’m Loca (med Maluma) 2/5
    Hemska Maluma igen. Den här pubertala låten var länge nere på en etta, men bubblar just nu till sig en tvåa. Rycker trots allt lite, lite i benen. Barnsligt. Tramsigt. Hoppas att vi snart kan lägga den där (extremt attraktiva, men värdelösa) Maluma och hans tonårsaktiga fnitter bakom oss.
  13. I Don’t Search I Find 4/5
    Sövande på nåt sätt. På ett behagligt vis. Och ”Vogue” i bakgrunden – vilket jag älskar (då låten på inget annat sätt påminner om ”Vogue”). Kan nog i längden bli en av mina favoriter från denna (estetiskt fruktansvärda) ögonlapps-era mitt i Madonnas långa, blomstrande karriär.
  14. Looking For Mercy 5/5
    Väldigt Madonna, men samtidigt en ny typ av spretighet. Rak och ärlig text. Ja, den här går jag igång på.
  15. I Rise 4/5
    Det känslosamma men malplacerade introt känns jobbigt och PK. Men låten gillar jag fortfarande. Har dock tröttnat lite, överraskande snabbt.
  16. Funana 4/5
    Känns verkligen som en b-sida och jag gillar denna låt där, när Madonna rabblar upp dem, det blir så påtagligt att alla de där stora legenderna är ur tiden. Även sådana som har betytt någonting för mig; Whitney, George Michael. Och tänk att hon utelämnar Michael Jackson. Oj oj oj, vilket medvetet val!
  17. Back That Up To The Beat 2/5
    Tjatig låt som andas Hard Candy, som verkligen inte är min favoritskiva. Kanske en gammal demo som dammats av? Tjatig men lite lätt svängig på nåt perverst vis. Gillar den där flöjten (?) som dyker upp mot slutet. Då blir det en aning Ray of Light istället (som ju är en fet favorit hos mig).
  18. Ciao Bella 2/5
    Känns som en remix. Nån afrikansk snubbe sjunger nåt och Madonna ältar nåt annat i bakgrunden, och viskar nåt (vackert förvisso) då och då. Kanske växer denna hos mig, men just nu blir jag mest bara en smula trötter.

Betyget för Madame X landar på 3,05. Det vill säga just och just godkänt.

Tidigare recensioner:
Rebel Heart
Hard Candy
Jag inser – till min stora sorg – att jag inte har recenserat Madonnas samtliga album. Detta ska jag ta tag i så här i efterhand.