människor är jobbiga – Kim da Costa

Igår fick jag känna mig extra macho igen. (Trots min fjollighet så är jag ju faktiskt MAN.)
Blev uttråkad på kvällen och vad gör jag då? Karaoke så klart, så att jag får ur mig alla känslor och all ångest. (Fy farao vad det är skönt att ta ton.)

Så var det en väldigt överförfriskad och/eller påtänd man som först trakasserade mig en smula – vilket jag kunde hantera – men så såg jag att han trakasserade några 20-nånting-töser (såna där roliga som gärna hänger på -ställen) och då brast det för mig. Jag har ju knappt några muskler och har inga fysiskt våldsamma gener i min kropp, men jag har en väldigt rapp käft.
Försökte tala trakassören (förmodligen inget riktigt ord, men ganska festligt?) till rätta men det hjälpte inte. Då gick jag till vakten. (Jättetrevlig, stor, redig finländsk karl, och vi är ”du” med varandra vid det här laget.)
Fick trakassören utslängd.

Töserna tackade mig. ”Olet sankari” (du är en hjälte), sa de. ”Tänk att man inte ens på ett -ställe slipper dessa jobbiga karlar, när vi som ett tjejgäng går ut för att bara lite – och då väljer vi ett -ställe just för att få vara i fred.”
Kände mig som en stolt, väldigt manlig tupp.

Det kommer med åldern att man inte står ut med sånt där vidrigt beteende. Man säger ifrån. På samma sätt som jag säger åt vidriga ungdomar som spelar hemsk (kvinnofientlig och homohatisk) hip-hop-rap-crap på hög volym på spårvagnen. Alla stör sig, men ingen säger någonting. Förutom jag. (<— Min favoritemoji.)

Men tro inte att det bara är män som är vidriga. Åh nej. Kvinnor kan också.
Det var en kvinna, nog närmare 60, som först uppvaktade mig och ville dansa(!). ”Tack, men nej. Jag är vokalist – inte dansare.”
Sedan började hon uppvakta en man som satt vid mitt bord. Hon accepterade inte hans nej och till slut plockade hon fram hängtuttarna och körde upp dem i hans skräckslagna bögansikte.
Så, kvinnor kan också, som sagt. Hade hon varit man så hade det varit #MeToo all over again.

Sedan körde jag mina svenska schlagers och som vanligt blev finländarna eld och lågor. De drar ju så jädrans många melankoliska, finska bitar och sedan kommer jag med ”Det börjar verka kärlek banne mej” och ”Evighet” och dansgolvet fylldes och folk ’went crazy’.

Avslutningsvis. Jag träffade en trevlig, purfinsk man. Han hade väldigt snälla ögon. Och rejäla händer. (Jag går igång på ögon, händer och en rak tandrad.)
Och trots att jag inte gillar att dansa (finner det en smula primitivt) så kunde jag ju inte tacka nej när han bjöd upp mig då någon (med bravur) drog årets supermegahit ”Cha Cha Cha”.

Jobbiga människor finns överallt, och de kommer alltid att finnas. Det går inte att helt slippa dem.
Men måste du ha dem så tätt inpå? Nej!

Har du också tänkt på det här med att du har kontakter på sociala medier, som du nästan aldrig ser ett livstecken från? Den enda gång de poppar upp är när de har något negativt (eller till och med spydigt) att säga. Det kanske händer en gång per år och du hinner glömma bort deras hela existens, men så huxflux dyker de upp och irriterar dig.

Bort med dem bara!

Jag har börjat plocka väck folk med rejäla spadtag på sistone. Exempelvis på Facebook. Bara för att vi var kollegor för över tio år sedan så betyder ju inte det att vi har något utbyte av varandra, så varför ska jag dela med mig av mitt liv till dig? Eller läsa om din bebislycka?

Bara bort!

För några månader sedan var det just en sån där dysterkvist som irriterade mig. Det hade hänt ett antal gånger tidigare. Något måste ha hänt med denna tidigare så rappa och smarta person. Nu hade hon förvandlats till ”Negativa Nina” och hon ”hängde löst” ett tag. Så kom det en dag då jag postade någonting humoristiskt och jag avslutade hela inlägget med att poängtera att det hela var skrivet med en fet och fuktig glimt i ögat, och att jag uttryckligen inte ville att någon lättkränkt skulle ta åt sig och brusa upp.
”Negativa Nina” brusade så klart upp och jag blev så trötter.

Bara bort med henne!

I mitt numera nyktra liv så har jag föga förvånande ”gjort slut” med sådana vänner och bekanta som konstant delar med sig av sina alkoholindränkta äventyr – inte på grund av min plötsligt skyhöga moral och mitt puritanska leverne, utan helt enkelt för att det inte gör mig glad att iaktta en annan människa bete sig så som jag själv har betett mig (vilket ju inte ledde till någonting bra).

Tack och hej till dig!

Numera har jag mest nyktra människor omkring mig och det är skönt att det konstanta drickandet, som har blivit så vansinnigt normaliserat i vår annars så härliga kultur, inte hela tiden dyker upp.
Istället för ”vill du ses och ta en öl?” så heter det ”vill du ta en runda med hundarna?”
Jo, det låter säkert trist och torrt, men det är det verkligen inte.

När jag flyttade från Sverige så upptäckte jag ganska snabbt hur människor (tidigare riktigt nära vänner) så att säga rensade ut sig själva. Högst naturligt. Vi kunde ju inte ses flera gånger i veckan längre och vi hade väl helt enkelt en sådan vänskap som grundade sig på just sådana göromål. Så det ligger ingen bitterhet i att konstatera att många vänner försvann.
Vad som är lite intressant däremot, är att sådana som inte stod mig särskilt nära då (vi kanske bara hade kontakt via nätet) stannade kvar och tog snart upp en större plats än tidigare. Kanske hade vi – trots allt – en ”djupare” vänskapsrelation.

Ibland är man också ”färdig” med folk och det är inget konstigt med det. Människor kommer och går och det är naturligt och normalt.
Bara för att vi åkte pulka på jullovet för 38 år sedan så betyder det inte att vi måste låtsas vara polare idag. Lite så tänker jag.

Det om det.