Etikett: jobbrelaterat

Kanske var det trots allt något jag åt. Kanske inte. Men jag har varit så oerhört illamående sedan jag kräktes på jobbet. Är det något jag ogillar att göra så är det just det.
Dessutom har jag sån vidrig ångest. Jag letade efter ett papper men hittade istället en bunt som skulle användas som “bevismaterial” i en grej för några år sedan. Något jag försökt förtränga så gott jag kunnat men det kommer upp till ytan mellan varven. Som i fredags när jag skrev ett fylleinlägg som tack och lov bara RSS-läsarna av denna blogg hann ta del av. Så kan det gå. Usch.
För övrigt ska jag sluta utföra mina arbetsuppgifter med glans. Jag ska knappt göra det jag får betalt för att göra eftersom det verkar paya off bättre. Man hoppas in i det sista på att ens chefer ska ha koll på vad man gör och hur man gör det men dessvärre är det inte så. Om ingen ser vad man gör, gör man då något överhuvudtaget? Rent hypotetiskt?
Man får t ex stanna kvar efter ett möte för att få en tillsägelse om att man inte utfört en syssla som andra på samma möte just uttryckligen sagt sig strunta i. Kruxet i det hela var att för att ens kunna utföra denna syssla var man tvungen att göra den strax f ö r e arbetstid (då det ej registrerades). Vilket var vad jag + några till få ansvarsfulla gjorde. Vilket alla visste. Utom cheferna.
Dessutom får man en tillsägelse för att man dag två gör vad man dag ett blev tillsagd att göra. Vilket så klart leder till att man dag tre inte har en aning om vad som förväntas av en – och mesig som man är gör man då allt man kanske eventuellt kan väntas göra + gärna lite till (initivativförmåga) medan andra gör absolut ingenting. Vilket i sin tur leder till att man blir ifrågasatt; “varför gjorde du alla de sakerna?” medan de som inte gjorde någonting alls inte får frågan “varför gjorde du absolut ingenting överhuvudtaget?”
Och lita inte på en muntlig överenskommelse. Aldrig. Tro inte att någon vill dig väl eller bryr sig. De vill bara att du ska stanna så långt ner i hierarkin som möjligt – knäpptyst hårt arbetande för minilön och noll framtidsutsikter tills du går i pension.
Men å andra sidan skyller jag inte på någon annan än mig själv eftersom jag är så jävla korkad att jag tror att rätt är rätt och fel är fel. Nu är dock måttet rågat. Dessvärre är jag inte en sån som “klättrar uppåt och sparkar neråt” men ta mig tusan – om jag inte kan sparka ska jag åtminstone inte lyfta ett finger för att någon ovanför mig ska få ett bättre liv.
Annars går jag under.

Jag var så upprörd idag (på ett professionellt plan) att jag mådde fysiskt illa och kräktes. Har aldrig upplevt det förut. Ni vet när man kommer till insikt om någonting och hela ens syn på livet rubbas. Så där så man blir yr. Så var det.
Jag är väldigt bra på att hålla saker inom mig men till slut måste det ut. Om inte annat så rent fysiskt. Genom kräkningar exempelvis. (Tydligen.)
Hur ska jag nu gå vidare när inget var som jag trodde?