Etikett: hemmaliv

En dag

Jag ligger i soffan och läser. Soffan är ljus och vacker. Ståtlig efter att jag tagit bort det noppiga, håriga överkastet och slängt ut det på balkongen där det nu plågas. Rätt åt det.
Musiken spelar i bakgrunden.
Tvättmaskinen surrar i badrummet. Det surrar annorlunda nu då Handyman så vänligt öppnat upp den och bytt ut några delar (fråga mig inte). Den snurrar fort fort fort. Oj då. Nu är den visst färdigsnurrad. Surrandet har avtagit.
Jag går ut i badrummet och hänger den rena tvätten i torkställningen. Det är premiär för strumptorkställningen. Den jag köpte i Oslo. Den är i samma fulgröna färg som mina plastgalgar.
Jag borde raka mig. Det kliar.
Jag borde klippa naglarna. De växer i en sådan takt så ni anar inte.
Jag är klädd i något som får mig att se ut som en ballerina. Eller balettdansare. Om det nu heter så. Balettskor (om det nu heter så) bär jag dock inte – yllesockor däremot. Omaka par. Mor har stickat dem och de ligger huller om buller bland de andra strumporna. Vem orkar para ihop dem? Inte jag. Inte just nu.
Astmapipan ligger på bordet. Den ser lite pervers ut och den gör mig gott. Ute ligger astmavädret tungt och envist kvar men snart är det vår. Sanna mina ord; den kommer tidigt i år. Många astmatiker lider under våren men det gör inte jag. Jag lider nu.
Det kommer ett mail från mitt ex. Från Y. Han vill sända mig någonting men filen är för stor. Nu undrar jag vad det kan vara som han ”letat länge efter”. Han avslutar med ”puss”. Jag frågar vad han försöker skicka. Avslutar med ”neshikot”. Vilket vackert ord. NE-SHI-KOT. נשיקה. Jag kan tydligt läsa SHIK i mitten av ordet (från höger till vänster). Han svarar att han vill skicka något som har att göra med kabbalah. Jag ber honom logga in på MSN på onsdag och sända det den vägen.
Sebbe vill gå ut på balkongen. Han står framför dörren och tittar på mig och jag svarar honom att han inte ska gå ut nu för jag vet att han bara kommer att nosa lite vid springan och sedan vända om igen och vips blev det kallt i lägenheten helt i onödan. Han är trött på snön som täcker balkongen. Snön som gör det lite trixigt att hoppa upp på stolen där han tycker om att stå och glo – spana – över grannskapet. Han ger sig och lägger sig på mina träningsbyxor (haha) som jag slängt på golvet. Hans nos är lång och han blundar redan. Nu rycker det i tassarna och han sover. ”Det är vår snart, raring”, viskar jag till honom. Nu skäller han i sömnen. Han är sötast i världen.
Tvättmaskinen är fortfarande tyst men jag har ännu inte tagit mig ut i badrummet. Det jag skrev tidigare var bara fiktivt. Men nu så. Nu ska jag resa mig och göra dikt till verklighet. Nu.

Det är visst inte bara jag som störs

Ni tror kanske att jag är en sån där som bara gnäller och klagar över småsaker och petitesser, men låt mig avslöja att så är det då rakt inte.
Häromdagen träffade jag min granne. Han vinkade till mig. ”Hörrö, störs du av de där brudarna som bor ovanför dig?”
Jag höll på att gå sönder av upphetsning.
”Om jag gör”, skrek jag lyckligt. ”Jag störs som tusan!”
Så nej, jag överdriver inte. Hela huset störs tydligen av dessa huliganer som lever rövare dygnet runt. Jag trodde dock att det var barn som väsnades, men det verkar handla om ett par ärtiga brudar. Nåväl, vem det än är så ska han eller hon hålla käften eller dra.
Vi pratade lite om annat också och i morse sprang jag på grannen igen. Jo, kanske blir det ombildning. Kanske blir jag bostadsrättsägare. ”Nej, nej”, hade jag sagt för några år sedan. ”Låt oss värna om hyresrätten!”
Nu, bitter och cynisk, säger jag: ”Skitsamma. Bara en massa gråsossar överallt som talar så vackert men tjänar en extra slant så fort de får chansen. Varför skulle inte jag? Vad, oh vad, får jag för att jag är en sådan vänlig, omtänksam själ? Inte mycket!”
Så… Jag vill klargöra att detta är mitt år. Mitt egoår. Jag bryr mig bara om mig och människorna i min absoluta närhet (bloggläsarna naturligtvis inkluderade). Resten kan dra.
Bonus: sluta genast plantera blommor i Haitis imaginära trädgård på Facebook. Herre! Skänk en slant om du vill visa att du är en fin människa. Tönt!
Bonus 2: Jag ska sluta lägga mig i sånt som jag inte har något med att göra. Lovar.

Lite snack och mycket verkstad är det enda rätta

Jag är bra på att skjuta upp saker men jag jobbar hårt på att bryta mönstret och tack och lov har jag bevittnat vissa framsteg.
När jag var yngre var jag en doer. Jag var rapp och otålig och en gång sa min far: ”andra snackar om att de ska göra en massa saker men du min son snackar mindre men gör desto mer”. Det var fint och bra sagt.
På senare år har jag tyvärr förslappats en smula och det beror väl på tröttheten som infinner sig så här i livets mitt/slutskede. Det känns faktiskt lite så; slutskede. Jaha, det var så här det blev. Var det värt det?
Deprimerande tankar.
Ibland när jag går och lägger mig tänker jag: ”tänk om jag inte vaknar imorgon”. Det är sant!
Deprimerande tankar.
Nu lever jag på övertid; varje ny dag är en bonus – inte en självklarhet. Kanske just därför har jag återigen blivit mer av en doer. Det kan gälla småsaker som att ringa ett jobbigt samtal. Har man telefonskräck som jag så skjuter man gärna upp det i veckor/månader/år, men igår fann jag mig själv lyfta luren och ringa bara så där. Småsmulor säger ni. Inte för en med telefonskräck säger jag.
Handyman är vansinnigt driftig och jag önskar så att jag hade mer av hans rappa mentalitet. Som igår. Vi hade varit ute och promenerat och när vi kom hem kom vi fram till att vi skulle hämta upp en dörr från källaren; en dörr som ska stänga ute ljudet från trappuppgången så jag slipper vakna klockan 03 varje morgon på grund av tidningsutdelarhelvetet.
”Vi kan väl hämta den nån dag i veckan”, hade jag i vanliga fall sagt, ”klockan är snart 21 och jag vill mysa och varva ner”.
Handyman sa: ”kom så går vi” och jag protesterade inte utan jag rusade ner i källaren och vände upp och ned på förrådet för att få ut dörren. Och nu sitter den där den ska.
Fantastiskt med lite rapphet och ork.
Nu ska jag ringa några samtal. Hade tänkt göra det klockan 14, men varför inte 09:50?
Uppdatering: En som alltid är rapp och rask är Sebbe. Nu figurerar han i Expressen igen.