personligt, pop och politik
Lite sött.
Lite desperat.
Men mest bra för egot.
Precis som då har jag känt en enorm längtan efter att missbruka. Att bli hög. Att dämpa mina känslor, att bedöva mig själv.
Jag har vräkt i mig choklad, godis och snacks eftersom jag sedan barnsben lidit av en mild variant av bulimi (en vacker dag kanske jag bloggar om det). Det brukar dämpa en del men inte ens det har hjälpt. Nyss tog jag en rask extremt lång promenad med Sebbe för att komma på andra tankar men inte heller det var till någon nytta så jag gick och köpte snus!
Efter två och en halv månad sitter jag med en fet prilla under läppen och jag känner mig både yr och svettig. Snart illamående. Fatta så svårt det är att bli av med nikotinberoendet. Fatta att suget kan komma tillbaka så starkt efter så pass lång tid.
Jag planerar inte att återgå till snusandet på heltid… Men man vet ju aldrig. Kände mig bara så svag ikväll.
Och som vanligt hjälpte det en smula att skriva om det.
Update: Fy tusan så illamående jag blev. No more!!
Jag vaknade den där morgonen. Det var som om jag vaknade för första gången. Och på många sätt gjorde jag nog det. Känslan av att plötsligt leva min dröm gjorde mig yr. Ett par gånger i mitt liv har jag känt den känslan och den har fått mig att le på ett vis jag aldrig annars lett.
Hans kropp var varm och självklar. Han såg lycklig ut där han låg.
Han satt på tunnelbaneperrongen och han såg in i mina ännu leende blå. Hans bruna log om möjligt ännu mer uppriktigt.
Han satt mittemot mig och berättade om sitt liv. Jag försökte tvinga i mig maten som alla andra dagar skulle ha landat i min mage på tre röda. Nu var min uppmärksamhet riktad mot något helt annat.
Han satt bredvid mig på parkbänken. Han lade armen om mig och hela min kropp brände som den aldrig gjort förr. Jag satt fast i nuet. Jag varken kunde eller ville resa mig och gå.
Allt blev plötsligt fjäderlätt. Som lätta snöflingor som tidigare legat som tung slask på marken lyfte känslorna allt som någonsin tyngt mig upp, upp, högt över takåsarna. När jag sedan föll gjorde jag det handlöst. Men jag tror att det var värt det.
Jo.
Det var det.
Hursomhelst. Jag fick förra veckan för mig att en kvinna i mitt hus hatar mig. Om man möts på gården och den ena parten tittar bort just när man passerar varandra är det ju lätt att tolka det så. Framförallt om samma människa dagen innan i porten ytterst motvilligt hälsade tillbaka när jag kvittrade “hej hej”.
Idag insåg jag dock till min enorma glädje att det inte är mig hon hatar. Hon hatar alla. Kanske mest sig själv och sitt liv. Tysken och jag mötte henne i porten och han kommenterade hennes nedvärderande blick så fort vi kom ut. När vi sedan satt i bilen hade jag svårt att släppa ämnet. Plötsligt kom jag på att eftersom hon var otrevlig mot honom innan hon såg mig kan det ju inte vara mig hon ogillar.
Men visst; jag måste lära mig att leva med att alla inte älskar mig. Att vissa faktiskt kan känna rent hat mot mig (men då kan de ta mig tusan inte känna mig…).