Söndagsångesten klampade in så det ekade.
Och Sebbe bara sover och sover, han är trött eftersom han ju var på fest igår, och Y bara jobbar och jobbar.
Vad gör jag då? Läser dagens tidningar, ser gårdagens final, tänker och ältar och försöker slänga ut söndagsångesten.
Etikett: ångest och eufori
Jag överreagerar…
…men ändå inte.
Hur som helst. Det var en vidrig dag det här. Den blev dock bättre strax innan jag skulle lämna kontoret.
Som ni förstått är jag en vän av ordning och reda och att leva i limbo är det absolut värsta jag vet. Finns det dåliga nyheter så leverera dem så att jag vet hur landet ligger.
Det bästa med att vara jag är att jag har många fina vänner som orkar lyssna på mitt pladder. I förrgår var det A och Gucci. Idag var det H och min tjusige isravän Ron. En bonus är att samtliga kommer från, så att säga, helt olika utgångslägen, så jag får input från en hel drös olika synvinklar. Tack för det och puss på er.
Nu ska jag försöka ta mig samman och njuta av en ledig ESC-helg. Ska börja med att diska mitt enorma berg och småplocka lite. Därefter ett glas rosé på balkongen och kanske går jag ut en sväng med en vän i afton.
Saknar Y. Ja, det gör jag. Han finns där så fort jag slår upp ögonen (och även i mina drömmar nästan varje natt). Han finns där när jag åker till jobbet (och lyssnar på albanska låten (nedan) och får tårar i ögonen klockan halv sju på morgonen). Han finns där när jag jobbar och tar lunch, kommer hem och slöar i soffan. Han finns där hela hela tiden. På gott och ont. Det är gott men oerhört plågsamt. 2 kilo har jag gått ner sedan jag kom hem. Har ju inte kunnat äta. Hoppas det vänder nu. Fick i mig en hel grönsallad idag. Viktminskningen får dock så klart gärna fortsätta på samma linje.
Här var det tomt och tyst
Det har varit en oerhört tärande vecka och ännu är den inte över.
Känner mig svag och en aning förvirrad. Vill ta helg och gå hem och dra något gammalt över mig.
Men så har vi ju ESC som kräver uppmärksamhet. Tack och lov.
Det är ingen bra dag det här. Hoppas den slutar bra i alla fall. På något sätt.
Under tiden fortsätter jag stirra på min tomma skärm och min telefon som är tyst som en prideparad i Moskva.
Kramp
Jag har filat på detta inlägg sedan klockan åtta i morse men orden kommer inte. Nu raderar jag allt och kopplar ur hjärnan. Defragmenterar den först. Därefter går jag hem och snabbvilar innan jag och Sebbe går på ESC-fest hos samma flickor som i tisdags. Det kommer att kännas konstigt att inte ha något riktigt spänningsmoment. Just därför måste vi alltid ta oss till final – tänk att sitta och titta på den utan att få vara med i leken!
Känslosam ESC-dag
Aaargh.
När jag träffade Y v i s s t e jag att det skulle bli extremt jobbigt och jag sa att jag skulle leva för “nuet” och inte tänka på framtiden. Men det är svårt nu. Foolish me. Men nu ska jag försöka att inte tänka mer på detta idag. Sebbe och jag ska på ESC-fest hos ett par flickor.
Känner mig oerhört svag. Men är glad över att jag har fantastiska vänner i mitt liv. Såna som kan (och vill) prata om tunga saker.
För övrigt röstar jag på Island i afton – bästa låten – och på Israel – hela spektaklet är ju politiskt – men jag röstar inte på de där primitiva länderna där homosexuella misshandlas av myndighetspersoner (om inte fysiskt så psykiskt) (orkar inte länka – då får jag en massa galna läsare – men läs kvällstidningarna, eller här).
För övrigt borde alla bojkotta hela ESC då det hålls i Ryssland. Väldigt primi och icke alls humant.