– Hur kan du resa till Israel om nitton dagar? frågar Alabama de la Cruz medan hon pillrar sig i det kruspermanentade, småsönderblekta håret. Hon sitter framför datorn med en drink på bordet framför sig och en cigarett i mungipan. Tänderna är gula och läpparna inte så omsorgsfullt målade i en rödorange nyans. De rödlackade flagnande naglarna dansar en klumpig vals över tangentbordet då hon bokar sommarens semesterresa till Italien.
– Hur kan du resa till Italien, Alabama de la Cruz? frågar jag och rättar till hennes hängiga blus. Hur kan du resa till ett land där maffian härjar, där rasismen frodas och zigenarna (man behöver inte säga “romer”, enligt en vis gammal zigenarkvinna som jag såg på TV häromdagen) diskrimineras? Hur kan du resa till ett land där premiärministern, som ju för övrigt kallade Obama “solbränd“, tycker att de jordbävningsdrabbade människorna som nu bor i läger “kan se det som en helg på en camping“?
Alabama de la Cruz slutar knappra på tangenterna.
– Men karlarna är så stiliga! Vädret är varmt, maten är god och musiken – den är underbar! För att inte tala om det vackra språket.
– Jag hör dig, kvinna, svarar jag. I Israel är karlarna ännu stiligare, vädret ännu varmare, maten ännu godare och musiken – den regerar. För att inte tala om det vackra språket.
Alabama de la Cruz tänker en stund. Sedan säger hon med vass, lite knarrig röst:
– Men för dig som homofil – är det inte lite farligt och konservativt?
– Inte alls, svarar jag snabbt. Tvärtom oerhört liberalt och härligt. Där finns ju heller ingen gaggig gammal påve som hasplar ur sig den ena hemskheten efter den andra.
– Ja… muttrar Alabama de la Cruz. Jag vet inte vad jag ska säga.
– Nej, jag vet det, svarar jag. Och fimpa för livet!
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik