Dagarna är fyllda av terapi- och diskussionsgrupper och efter dagens öppenvård (som jag avslutade med mitt livs första jogapass – en succé!) så har vi haft veckomöte här hemmavid.
Jag lärde mig ett nytt finskt ord: HILPEÄ. Aldrig hört. ”Typ glad”, fick jag som förklaring. ”Uppsluppen” hälsar google translate.
Så under loppet av några dagar har jag fått höra att jag LYSER och att jag är GLAD/UPPSLUPPEN. Och det stämmer ju.
Jag är mitt uppe i mitt livs viktigaste resa och den äger rum inuti mitt huvud.
Efter sex veckor på rehab och snart sex veckor i öppenvården mår jag bättre än någonsin, skulle jag vilja påstå. En vecka kvar. Sedan ska jag söka till nästa etapp som heter Mangeln och där rotar man runt ännu mer och extremt intensivt i skallen i hela sex månader.
När man går igenom nåt omvälvande och förlorar nästan allt så inser man vad som är viktigt här i livet. En klassisk klyscha men klyschor har uppstått av en anledning.
Varför skriver jag om så många privata angelägenheter på sociala medier, blogg etc? Därför att det är mitt sätt att uttrycka mig och om jag inte uttrycker mig så kvävs jag. Det spelar inte ens nån roll om någon läser eller inte. Måste bara få vräka ur mig.
Och trots att jag numera har en rejält inoljad käft så är det via tangentbordet som jag uttrycker mig bäst.
I drygt 40 år sökte jag glädje, trygghet, mening genom andra människor men nu har jag slutligen insett att allt det där måste jag finna inuti mig själv. (Ännu en klyscha som man inte riktigt på allvar kan ta till sig bara så där.)
Och jag har börjat älska mig själv. Det finns j@vligt mycket att älska! Och om man inte älskar mig så har man svårt att inte åtminstone tycka om mig eftersom jag är så festlig, vänlig och allmänt hyvens. (Jante bor fortfarande inte här. Jante har hängt sig.)
Igår uttryckte jag mina kärlekskänslor i ett långt meddelande till ”Zlatan” och han svarade nåt i stil med att han blev glad och varm av mina ord. Och att han inte kan uttrycka sina känslor på samma sätt. ”You are the writer.”
Men han avslutade med att skicka ett sällsynt ❤️ och orden ”love you always” och vad mer kan jag önska mig? Ingenting.
Sedan är det ju så att min bror dog när han var lika gammal som jag är just nu, så varje dag är en bonus. Vad f@n har jag att gnälla om?
Inte så mycket.
Jag har förlorat så mycket men jag har funnit så mycket mer. Inom mig. Och det betyder så oändligt mycket mer än allt krimskrams i världen.
Nu kastade min rumskompis Herr Finlandssvensk en snusdosa på mig. Jag har lärt känna så många bra människor på sistone.
Han har förresten ett nytt smeknamn: Knu**kungen. (Ska inte säga så mycket mer om det men en liten hint: dambesök, viagra och en sönderkn***ad säng.)
Det var allt för nu.
