Jag hann se att det var ett utländskt nummer.
Det var Italienaren. Samtalet lät ungefär så här:
– Hej, det är Kim (jag svarade på svenska kom jag just på)
– Heeej! (Han lät överraskad) Godmorgon!
– Jamen godmorgon. Vad har du på hjärtat?
– Jag ville bara önska dig en god morgon. Vad gör du?
– Aha. Jag jobbar.
– Ok. Vi kan höras senare. Ha det bra. Hej hej.
– Hej.
Det var ett märkligt samtal, tänkte jag. Efter en stund kom ett sms. Det visade sig att Italienaren ringt fel. “Men det var ändå väldigt trevligt att höra din röst”.
Jag som just tänkt att det var då plötsligt ett himla ringande på grabben.
Men nej då. Det var bara en felringning.
Jag skulle just gå på lunch då det ringde på mobilen. Det var R som undrade om jag ville luncha och det ville jag så klart. Libanesiskt och därmed ljuvligt gott. En av de som jobbar på stället är så het att klockorna stannar. Man vill liksom bara ta med honom hem.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik