På de osmarta mobiltelefonernas tid kunde man beställa ”ikoner”, d.v.s. bakgrundsbilder (som ju inte var bilder) och ringsignaler och jag arbetade ett kort tag i kundservice, dit missnöjda kunder ringde.
Naturligtvis var det de småekivoka ”bilderna” som sålde bäst. En gång ringde en ung kis som hade fått fel ”bild”. Jag frågade vad det var han hade beställt och kisen blev blyg och mumlade till slut fram att ”det var en sån där med tuttar”.
Rart.
I kundtjänsten hette jag Emil och det var ett par damer som blev förtjusta i ”mig”. De ringde ibland bara för att småprata.
Några år tidigare, i mitten av 90-talet, arbetade jag på en sån där partyline. Ni minns kanske de festliga reklamfilmerna som rullade på MTV. Till ”min” linje ringde glada homofiler från Australien. Jag underhöll dem bäst jag kunde och kopplade ihop dem när de ville tala på tu man hand. De fick inte snacka snusk och de fick inte ens svära. Jag kallade mig Ricky. På den tiden var nämligen Rickie Lake på tapeten.
Jag fick beundrarpost till kontoret hela vägen från Australien och ibland faxade (!) kunderna små kärleksmeddelanden och foton på sig själva. ”Jag” var mycket populär.
Efter det jobbade jag en mycket kort sväng på en lite mer vågad linje. Dit ringde heta amerikaner som ville tala med en blond ung skandinav. Jag kallade mig Louis. Haha.
De som ringde ville dock mest bara prata om ditt och datt då de var ensamma. När bomben smällde i Oklahoma ringde folk därifrån för att prata av sig sin oro. Sedan dök moralpolisen upp och dessa telefontjänster förbjöds.
Jag har kvar dessa beundrarbrev och tittar på dem ibland när jag känner mig ful.
Ja, sånt sysslade jag med när jag var runt 20.
