Önskeinlägget: Dödsångest

Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det andra inlägget i serien, önskat av den fantastiska Beatrix Vnunk.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Dödsångest
Jag och Sebbe strosade i morgonsolen (idag alltså) och då vi kommit fram till byggnaden där kontoret vårt huserar hörde vi ett jobbigt pipande. Lite som en lastbil som backar i megafart. Noterade att det låg en massa krossat glas på trottoaren, vilket ju inte är något ovanligt och som vi alla vet så stör detta mig enormt, och när jag tänkte lyfta upp Sebbe och bära honom en bit såg jag att fönstret till en butik hade krossats. Dörren stod öppen och det låg datordelar överallt, inklusive en fet hårddisk alldeles framför dörren. “Oh crap!” utbrast jag och bad Sebbe att pinna på lite – det kunde ju finnas någon tjyv kvar i butiken och jag hade då ingen lust att få en bössa mot tinningen.
Snabbt sprang vi in på kontoret, lite darriga, och funderade på om vi borde ringa någon poliskonstapel. Här är vi nu.
Pipandet har slutat så jag antar att det redan är någon på plats men jag sitter ändå och kastar ett öga ut mot gatan då och då, för att se om det springer några huliganer där ute, fullastade med tekniska prylar i famnen.
Mina darrningar påminde mig om den där gången då jag en söndagsförmiddag satt ensam på jobbet (då i andra lokaler i mindre flashig stadsdel) då två män bröt sig in och plötsligt stod i korridoren och blängde på mig där jag satt på mitt rum. Dödsångest! Jag blev fullkomligt paralyserad. Jag tittade upp men rörde inte en min. Jag sa ingenting. Den ene mannen sa någonting till den andre och därefter gick de. Kvar satt jag och darrade. Låste dörren om mig. Satt och stirrade. En timme senare ringde jag min dåvarande pv och därefter slog jag en signal till min chef och sedan gick jag hem.
Dödsångest hade jag också den där gången då jag låg på Södersjukhuset och trodde att jag hade en tumör i hjärnan. Det har jag skrivit om flera gånger så jag ska inte tråka ut er med den historien en gång till.
När vi ändå snackar om dödsångest så bar jag runt på denna hemska ångest under stora delar av min barndom. Jag försökte sova och då såg jag framför mig hur världen skulle gå vidare, efter min död, som om ingenting hade hänt. Jag satte mig upp och hyperventilerade.
Jag har dock kommit över denna allmänna dödsångest nu, då jag ju har funnit tryggheten och sanningen i vår vackra Moder Jord.
Relaterade inlägg om: ångest, önskeinlägget, död