När jag kollade på ratsit.se om jag var registrerad som gift (vilket jag ännu inte var) så insåg jag samtidigt att min bror inte ens längre fanns på den siten. Det var ganska tungt, måste jag erkänna.
Samtidigt har jag så mycket att glädjas över. För det första är jag gift med en toppen-Eduardo som tycker att jag är hyvens precis som jag är. Jag har en Sebbe-hund som funnits i mitt liv i drygt åtta år och jag har en Clifford-unghund som gärna sover vid min hals. (Det känns kärleksfullt.) (Sebbe ligger hellre bakom mitt arsle.)
Dessutom har jag en bra familj som jag har haft mina duster med (men enligt min mening så är det de som äntligen blivit vuxna..). Och alla vänner som jag mött. Inte minst via sociala medier. (”Åh, alla är så ytliga och bla bla bla”, jollrar vissa – pyttsan väser jag.)
Dessutom är de flesta av mina närmaste vänner sådana som jag lärde känna när jag började blogga för tio år sedan.
Jag har ett gott gammalt jobb med _underbara_ kollegor som jag trivs jättebra med. Vissa har jag arbetat tillsammans med på diverse företag sedan jag var tonåring. De är inte många men de finns och de har alltid funnits där för mig när förhållanden gått i kras.
Jag har därutöver landat mitt dröm(deltids)jobb. ”Låt mig jobba med något som har med Israel att göra!” Så har jag nog gastat fler än en gång. Och nu gör jag det – jobbar på Sionistiska Federationen i Sverige.
Min brors död överskuggar så mycket. Men jag vet – jag vet – att min bror vet att jag har honom i mitt hjärta och att han finns non-stop i mina tankar. Och jag vet att han skulle önska att jag ställde till med lite drama. Ruskade om de sovande medborgarna. Gjorde lite nytta.
Min bror var inte en sådan där person som bara knep näbb.
Vi tyckte sällan lika om saker och ting men jag älskade alltid att han hade en åsikt.
Människor som jamsar med utan någon som helst åsikt… Nej, fy farao vilka intetsägande tråkmånsar.
Så, jag har mycket gott i mitt liv.
Men ja, det är väldigt mycket som överskuggar det hela.
Men min bror vill att jag ska vara glad och ”göra min grej”.
Vi hade sällan ”samma grej” att göra.
Men vi älskade båda att man gjorde någonting!