Under de senaste åren har jag upplevt så mycket drama (eller skit, som man säger på ren svenska) att jag har fått en ny syn på livet. En ny livsfilosofi, kanske man skulle kunna säga.
Detta är i och för sig något som kommer med åren (hos de flesta, men dessvärre inte hos alla), men framförallt har de senaste årens tragiska händelser satt djupa spår i mig.
Jag kommer att dö en dag, och jag fruktar inte den dagen (eftersom jag har en tro).
Men. Nu är jag här, och jag tänker f*n i mig inte dö med en massa saker osagda. Eller ogjorda.
Livet är nu. Idag.
Jag har (nästan) alltid varit en ganska frispråkig person, men jag har, så att säga, börjat gasa på lite mer. Det finns ingenting att förlora. Absolut ingenting.
Jag står rakryggad för allt som jag tror på, och för mina åsikter (som ibland kan uppfattas som ”obekväma”). *gäsp*
Tanken på att någon annan talar i mitt ställe är mycket skrämmande, och det är väl just därför som jag är så.. ehm.. uttrycksfull och frispråkig.
Tänk att gå i graven utan att ha gjort sig hörd. Vilken skrämmande tanke.
Så himla skönt att man känner sig mer bekväm med sig själv ju äldre man blir.
40+ levererar.
Livserfarenhet, liksom.