I morse såg jag en grabb på tuben. Han bar ett skitigt blåställ och, till min enorma glädje, en lila mössa. Jag kunde inte sluta glo eftersom jag är älskar rejäla kontraster.
Efter ett tag kände jag att han iakttog mig och när jag klev av tåget och speglade mig i dörrarna insåg jag att även jag bar en lila detalj: luvan på min toklila luvtröja tittade fram.
Så fint att man kan ha något gemensamt med någon som känns så olik en själv.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik