Igår rycktes jag med i fotbollsfebern. Flera utav mina vänner jollrade om kvällens match mot Lichtenstein och under förkvällen såg jag glada personer med finska flaggan på stan så jag, som inte har en endaste liten sportig ådra i min schlagerbögskropp, slog mer ner i soffan för att se matchen.
Till en början utan ljud, ska jag erkänna. Men efter första målet började jag titta på allvar. Med ljud och allt. Blake, min hund, undrade vad som stod på och varför jag applåderade och tjoade och tjimmade.
Eftersom jag är en glad amatör var jag även tvungen att googla mitt under matchen…
När slutsignalen sedan ljöd så såg jag fyrverkerierna från min balkong. Jag kände hur det kokade på stan; det var som en mindre tryckvåg och det var en rätt härlig känsla.
Jag kanske börjar förstå det här med sport nu. Äntligen. Det är lite som Eurovision men utan paljetter och med brunstigare karlar. *gulp*
Jag var nyligen på mitt livs första hockeymatch och nu har jag kollat på fotboll.
Hur ska detta sluta?