Så var det julafton. Men jag ska nog ignorera spektaklet. Hur stora är oddsen, när jag har en massa lugna låtar på slumpvis uppspelning, att den spelar den absolut sorgligaste två gånger på raken (och bara den två gånger) och att den dessutom avslutar med Love Don’t Live Here Anymore. Nåja, det hände i alla fall.
Jag är inte så glad, som på bilden, just nu. Men snart kanske. Vem vet. My God att allt ska vara så fördjävligt jobbigt emellanåt.
Jag. Är. Så. Trött.
Snälla, ge mig en mening med allting. Vad som helst. Ett tecken på att något överhuvudtaget har någon som helst betydelse.
Känner mig rådvill. Känner mig som på ruta bloody fucking nummer ett år ut och år in. Varken mening eller mål. Bara en endaste lång väntan. Men på vad? Att få återfödas till en trevligare värld? Såg en dokumentär idag, om bibelkoden, och enligt den lär världen gå under 2012. Och lika bra vore väl det. Ta oss arma själar till ett bättre ställe. Fan fan fan (som Rock-Åsa skulle säga. Själv svär jag ju aldrig).
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik