En vän går igenom en jobbig sak just nu; en tung och oundviklig men övergående fas. Så mina dagar använder jag till största del till att vara en jourhavande vän; lyssnar, hälsar på, hjälper till med ditt och datt.
Så satt vi vid hennes matsalsbord tillsammans med en gemensam vän. Och vi behövde varken göra eller säga så mycket. Bara ”vara där”. Då kom jag att tänka på hur tacksam jag var över att vänner ”fanns där” för mig när jag gick igenom nåt liknande för några år sedan.
I vänskapsrelationer ger och tar (får) man. Man får inte nödvändigtvis av samma person som man gav åt, utan kanske av nån helt annan. Ty det är så det fungerar, att våra mänskliga relationer går i enorma cirklar. (Give and you shall receive o.s.v.)
Det är inte skämmigt att bryta ihop lite då och då (oundvikligt i vårt sjuka samhälle), eller att gå igenom jobbigheter. Det är det som gör oss till människor. (Att de flesta är vidriga as är ett annat inlägg.)
Utan varandra är vi ingenting.
Ingenting!
Så låt oss finnas där för varandra.