Jodå, ångestmonstret knackade på

Ångestmonstret knackade på.
– Du är värdelös.
Jag höll händerna för öronen.
– Du är ful och mesig och trög.
Jag höll händerna för öronen och blundade.
– Du har inte åstadkommit något och du kommer inte göra det heller. Du kan lägga ner och dö.
Jag höll händerna för öronen och blundade och skrek ”La la laa”.
– Du har ett patetiskt jobb.
Jag ruskade på huvudet.
– Du är lat och din kropp är trött och du har ont här och där. Inse att du är gammal och att det är över. Ö-VER!
Jag började bläddra i en bok.
– En bilderbok va, blåsta pucko.
Jag lade boken över ansiktet och suckade.
– Det enda du alltid vetat att du vill i livet har du inte lyckats med. Du lyckas inte med någonting. Värdelös är du.
Jag ställde mig i duschen och med hög och tydlig stämma sa jag ett sanningens ord till Moder Jord.
Nu väntar jag på svar.
Jag gick och lade mig. En bra sak med min nya, aktningsvärda ålder är att jag varit varvet runt så många gånger att jag vet att allting ser helt annorlunda ut när jag vaknar. När våren kommer. När lågan återigen brinner. När något spännande händer.
Men just nu är det hårda tider.

5 reaktioner till “Jodå, ångestmonstret knackade på”

  1. Nästa gång Ångestmonstret knackar på så fråga honom om han sett sig i spegeln själv lately. Värsta patetiska monstret de skickat till vår blogghero Kim..;)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.