Trots att jag är på ett kvittrande bra tisdagshumör kör vi ytterligare ett ilsket inlägg.
Det handlar om subban jag har till granne. Jag vet inte varför hon och hennes familj är rädda för mig men de är verkligen, verkligen tokrädda.
Det var hon som en gång med lidande min tvingade fram ett “tack” när jag höll upp porten för henne och hennes miljarder barn när de kom med barnvagnen, för att dagen därpå snabbt titta bort.
Igår, mina vänner, när jag med andan i halsen och svettfläckar under knävecken hade hunnit nästan ända hem från jobbet mötte jag henne + glinen på trottoaren. Hon såg mig och vad gjorde hon då? Blixtsnabbt plockade hon fram mobiltelefonen och låtsades knappa runt på den. Själv hade jag sänkt volymen i min iPod för att verkligen inte missa ett eventuellt “hej”. Men nej. Ingen ögonkontakt fastän vi stod 2 cm från varann på den trånga trottoaren.
Varför är hon så rädd för mig?
Jag känner mig lite som Miranda i Sex and the City, när hon trodde att hon blivit dumpad av sin date innan de ens setts (han hade dött).
Lär känna mig innan du ignorerar mig, tråkhåriga subba.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik