Jag måste yttra mig, ty jag är så berörd.
Som jag skrev i förra inlägget så började jag läsa Anne Franks dagbok på nytt. Hade inte läst den på ca 15 år. Men hennes språkbruk! Vilken stjärna! Jag som älskar allt som har med språk att göra blev återigen eld och lågor.
Det absolut finaste var när hon skrev om hur hon – som en tonårstös – blev kär i den underbare Peter, som hon tillbringade drygt två år med, som gömd. Hon skrev så otroligt vackert om hur hennes ”kvinnlighet vaknade”.
Sedan kom jag att tänka på det här med att jag, som inte är född jude, men som är konverterad – med allt ELÄNDE som det innebär – så är jag ju faktiskt född gay. Så de där nazisterna hade ju mördat mig bara för det. Alltså för att jag är den jag är. På samma sätt som de mördade judarna för dem de var.
Det är så sinnessjukt.
Jag blir lite privat nu. Jag tänker inte be om ursäkt för det.
Jag skriver vad jag vill här. Läs eller scrolla.
Jag har sedan barnsben haft en tro. Men först när jag fann judendomen så hittade jag ”hem” spirituellt. Så enkelt är det.
Och av någon anledning, när jag var barn, så satt jag på biblioteket och läste böcker om judendomen, medan de andra barnen läste Kalle Anka. (Flera andra konvertiter har berättat samma sak. Vi liksom har alltid haft det inom oss, ty våra själar har alltid varit judiska.)
Jag blir helt matt när jag tänker på den kärlek som jag har mött från den judiska gemenskapen.
Jag är så oerhört tacksam.
Tack för att jag fick komma HEM.
Nu blev jag kanske lite onödigt blödig, men ni vet vad jag menar.